Inlägg
SvD har i dag en artikel om att de borgerliga i Stockholms stad vill bygga kedjehus i ett grönområde nära Rågsved. Det blir 165 kedjehus, och 30 lägenheter. Det är ett område som tidigare pekats ut som blivande naturreservat. Förevändningen är att det ska öka integrationen. Resultatet blir att tafsa på ett grönområde i en del av staden som redan är utsatt, för att få några få bostäder.
I Miljö- och hälsoskyddsnämnden i kväll ska vi ta ställning till ett liknande fall. På andra sidan Rågsved vill staden bygga på ytterligare ett grönområde. Denna gång för att få 17 kedjehus. En del av området är numera naturmark och en spridningszon mellan Älvsjöskogen och Rågsveds friområde. Miljöförvaltningen skriver att spridningszonen är mycket viktig ur ekologiskt perspektiv.
`
I SvD pekar någon på att inte alla har sommarhus och bil. Då är det viktigt med grönt i närheten.
Men det är inget som biter på Moderaterna, trots all grön dunster om deras nya förhållningssätt till miljöfrågor. Och förresten så håller man på att bygga nya motorvägar så man lättare kan komma ut.
Om man nu vill minska segregationen, varför inte bygga flera hyreshus i Nockeby? Finns verkligen utrymme för ett fåtal att bo kedjehus så nära staden?
tisdagen den 25:e oktober 2011
söndagen den 23:e oktober 2011
Inget att dölja
Det är inte ofta jag håller med Maria Abrahamsson. Men hennes artikel i DN häromdagen var riktigt bra. Där smular hon sönder moderaternas argument för att inte vilja ha lagstiftning om bidrag till politiska partier. Det är nog främst rika som jämställer valhemligheten med bidragshemligheten. Och man undrar, hur de som jämställer röster med pengar, ser på principen en människa – en röst.
M har gått ut med att söka nå en överenskommelse med andra partier om frivilliglinjen. Men de flesta andra partier vill ha lagstiftning. Och det är inte helt lätt att på moderaternas hemsida hitta listan över finansiärerna som M frivilligt redovisar.
Att moderaterna vill lösa problemet med ”frivillighet” – att partierna ska frivilligt redovisa – är ingen överraskning. Den här regeringen vill lösa alltför många problem, också på miljöområdet, med frivillighet. Att det inte fungerar när det gäller kampanjbidragen är heller ingen överraskning. Det finns allt för många exempel på att frivillighet inte löser t.ex. miljöproblemen.
Min egen slutsats är att parters intresse för frivilliga lösningar ökar med risken för lagstiftning. Frivillighet framkastas som ett alternativ till lagreglering. När laghotet väl är avvärjt dalar intresset för de frivilliga lösningarna. Man pekar t.ex. på problemen med ”fripassagerare” – hur hanterar man de som inte ställer upp? Rätt vad det är så rinner det ut i sanden. Visserligen finns undantag – Krav-märkningen av ekologiskt producerade livsmedel är ett bra sådant. Men alltför sällan diskuterar de som vill förlita sig på frivillighet villkoren för att frivilligheten ska fungera.
DN följde också upp Abrahamssons på ledarsidan. DN skriver att partibidragen ska redovisas öppet ”så att alla medborgare kan känna förtroende för att inte partier eller enskilda kandidater i hemlighet tagit emot ekonomiska bidrag för att främja vissa särintressen.”
Jag ser dock inte att t.ex. SvD har tagit upp frågan, i alla fall inte inför moderaternas partistämma.
Jag undrar om det blir någon ändring innan journalister och andra börjar ställa konkreta frågor av typen ”har M tagit emot bidrag från de som ligger bakom Carema?” tillräckligt ofta.
M har gått ut med att söka nå en överenskommelse med andra partier om frivilliglinjen. Men de flesta andra partier vill ha lagstiftning. Och det är inte helt lätt att på moderaternas hemsida hitta listan över finansiärerna som M frivilligt redovisar.
Att moderaterna vill lösa problemet med ”frivillighet” – att partierna ska frivilligt redovisa – är ingen överraskning. Den här regeringen vill lösa alltför många problem, också på miljöområdet, med frivillighet. Att det inte fungerar när det gäller kampanjbidragen är heller ingen överraskning. Det finns allt för många exempel på att frivillighet inte löser t.ex. miljöproblemen.
Min egen slutsats är att parters intresse för frivilliga lösningar ökar med risken för lagstiftning. Frivillighet framkastas som ett alternativ till lagreglering. När laghotet väl är avvärjt dalar intresset för de frivilliga lösningarna. Man pekar t.ex. på problemen med ”fripassagerare” – hur hanterar man de som inte ställer upp? Rätt vad det är så rinner det ut i sanden. Visserligen finns undantag – Krav-märkningen av ekologiskt producerade livsmedel är ett bra sådant. Men alltför sällan diskuterar de som vill förlita sig på frivillighet villkoren för att frivilligheten ska fungera.
DN följde också upp Abrahamssons på ledarsidan. DN skriver att partibidragen ska redovisas öppet ”så att alla medborgare kan känna förtroende för att inte partier eller enskilda kandidater i hemlighet tagit emot ekonomiska bidrag för att främja vissa särintressen.”
Jag ser dock inte att t.ex. SvD har tagit upp frågan, i alla fall inte inför moderaternas partistämma.
Jag undrar om det blir någon ändring innan journalister och andra börjar ställa konkreta frågor av typen ”har M tagit emot bidrag från de som ligger bakom Carema?” tillräckligt ofta.
Väljare, partier och medier
Väljarna har blivit flyktigare. Man bestämmer sig sent hr man ska rösta. Det gör att kortsiktigt tänkande och plånboksfrågorna får allt större spelrum i politiken. Så skriver statsvetaren Magnus Hagevi i SvD. Det bådar inte gott för möjligheten att lösa långsiktiga frågor, som miljöfrågor, som kräver en uthållig och ihärdig politik, och där det är svårt att uppvisa omedelbara resultat, skriver Hagevi.
Ett sätt att hantera det har varit det svenska miljömålssystemet. Socialdemokratiska regeringar skapade ett system som malde på, alltför långsamt, men ändå. Det fanns en inbyggd dynamik i systemet. Varje år en lägesrapport, vart fjärde år en fördjupad utvärdering utförd av myndigheterna. Där lades också förslag till åtgärder för att nå målen, om det behövdes.
Systemet var långtifrån perfekt. Men det försämrades kraftigt av regeringen Reinfeldt och miljöministern Andreas Carlgren. De införde mer av ryckighet och politisk godtycklighet. Ett problem med det gamla systemet var ju att det syntes lite väl tydligt när man inte gjorde något.
Tyvärr missade medierna nedmonteringen av systemet. En artikel om skogen i senaste numret av tidningen Filter berör konsvekvenserna för skogen sådär i förbifarten. Det är bara ett exempel på vad som hänt miljöpolitiken, men ett av de få exempel på att det har uppmärksammats i medierna.
Om valrörelsens utveckling gör att valpolitiken blir mer kortsiktig, som Hagevi menar, ökar ansvaret på andra för att ”allvarliga och långsiktiga problem diskuteras” i det offentliga samtalet.
Är det ett ansvar också för medierna? Nog behövs en annan balans mellan t.ex. rapporteringen om de långsiktiga miljöfrågorna och de kortsiktiga ekonomiska frågorna.
Ett sätt att hantera det har varit det svenska miljömålssystemet. Socialdemokratiska regeringar skapade ett system som malde på, alltför långsamt, men ändå. Det fanns en inbyggd dynamik i systemet. Varje år en lägesrapport, vart fjärde år en fördjupad utvärdering utförd av myndigheterna. Där lades också förslag till åtgärder för att nå målen, om det behövdes.
Systemet var långtifrån perfekt. Men det försämrades kraftigt av regeringen Reinfeldt och miljöministern Andreas Carlgren. De införde mer av ryckighet och politisk godtycklighet. Ett problem med det gamla systemet var ju att det syntes lite väl tydligt när man inte gjorde något.
Tyvärr missade medierna nedmonteringen av systemet. En artikel om skogen i senaste numret av tidningen Filter berör konsvekvenserna för skogen sådär i förbifarten. Det är bara ett exempel på vad som hänt miljöpolitiken, men ett av de få exempel på att det har uppmärksammats i medierna.
Om valrörelsens utveckling gör att valpolitiken blir mer kortsiktig, som Hagevi menar, ökar ansvaret på andra för att ”allvarliga och långsiktiga problem diskuteras” i det offentliga samtalet.
Är det ett ansvar också för medierna? Nog behövs en annan balans mellan t.ex. rapporteringen om de långsiktiga miljöfrågorna och de kortsiktiga ekonomiska frågorna.
onsdagen den 19:e oktober 2011
Franskt-tyskt bråk om krigsfartyg till Grekland
Jag skrev häromdagen om hur krigsmateriellindustrin har flyttat fram positionerna i Tyskland. Och om hur det påverkar Tysklands utrikespolitik. Bland annat sätter Tyskland Grekland under press att köpa tyska stridsvagnar. Samtidigt som det hårt skuldsatta landet tvingas till tuffa nedskärningar.
Nu kommer en uppgift om att Frankrike vill sälja krigsfartyg till Grekland. Och att tyska konkurrenter utsätter sin regering för påtryckningar att agera. Tyska tillverkare anser att Frankrikes villkor är för generösa. Och att det blir tyska skattebetalare som får betala Frankrikes exportframgång. Och framför allt: att det inte blir en tysk exportframgång.
Det handlar om ett franskt, statsägt företag. Att franska staten också har lite skuldproblem, eller riskerar att behöva rädda banker med dåliga lån, verkar inte vara något hinder. Nu varnas nu för sänkt kreditbetyg för Frankrike. Eller också är det ett indirekt sätt att få tyska skattebetalare att betala pengar som via Grekland hamnar i franska statskassan ändå.
Men man får förstå Frankrike. De har nog flera fiskefartygsägare som får glädje av Greklands deltagande i EU:s somaliainsatsstyrka än vad Tyskland har.
Det är hur som helst en mycket olycklig sammanblandning av krigsmateriellexport, skuldhantering och storpolitik.
Undrar just om Fredrik Reinfeldt kommer att lyfta det på EU:s toppmöte nu i helgen. Eller om Merkel tar upp det med Sarkozy, som den tyska krigsmateriellindustrin vill.
Nu kommer en uppgift om att Frankrike vill sälja krigsfartyg till Grekland. Och att tyska konkurrenter utsätter sin regering för påtryckningar att agera. Tyska tillverkare anser att Frankrikes villkor är för generösa. Och att det blir tyska skattebetalare som får betala Frankrikes exportframgång. Och framför allt: att det inte blir en tysk exportframgång.
Det handlar om ett franskt, statsägt företag. Att franska staten också har lite skuldproblem, eller riskerar att behöva rädda banker med dåliga lån, verkar inte vara något hinder. Nu varnas nu för sänkt kreditbetyg för Frankrike. Eller också är det ett indirekt sätt att få tyska skattebetalare att betala pengar som via Grekland hamnar i franska statskassan ändå.
Men man får förstå Frankrike. De har nog flera fiskefartygsägare som får glädje av Greklands deltagande i EU:s somaliainsatsstyrka än vad Tyskland har.
Det är hur som helst en mycket olycklig sammanblandning av krigsmateriellexport, skuldhantering och storpolitik.
Undrar just om Fredrik Reinfeldt kommer att lyfta det på EU:s toppmöte nu i helgen. Eller om Merkel tar upp det med Sarkozy, som den tyska krigsmateriellindustrin vill.
måndagen den 17:e oktober 2011
SNS - fri forskning och ideologi
DN hade på söndagen en mycket intressant artikel av SNS tidigare forskningschef Laura Hartman.
Det var hon som sade upp sig, efter att ha fått munkavle, efter att ha publicerat en artikel som misshagade SNS. Den gick ut på att forskningen inte visar att konkurrensutsättning i välfärdssektorn gett bättre kvalitet eller effektivitet.
Jag undrar om hon förstått varför det gick som det gick.
Hartman skriver att en fråga som väckts om rapporten är varför man inte tagit sig an om valfrihet i sig är ett värde. Och hon svarar:
”Huruvida valfrihet alltid har ett egenvärde kan lätt uppfattas som ett ideologiskt ställningstagande. Sådan ville vi undvika och valde därför att fokusera på utfallsmått som saknar denna ideologiska laddning: kvalitet och effektivitet. Paradoxalt nog har just denna neutralitet kommit att betraktas som ett ideologiskt ställningstagande.”
Det Hartman beskriver är ett resultat av en seger för högergramsciismen. Den italienska kommunistledaren Antonio Gramsci skrev på sin tid om hur viktigt det är att fånga folks mentalitet. Utmaningen är att få folk att anamma vissa värderingar, attityder, föreställningar, förhållningssätt. När folk tar dessa för givna, eller tolkar värderingar som sunt förnuft, är en stor del av den politiska kampen vunnen.
Författaren Susan George har beskrivit hur högern har tillämpat Gramscis idéer för att etablera ett övertag för sin världssyn. I Sverige är en viktig del av denna världssyn just trossatsen att konkurrensutsättning är bra. Dels för att det är ett värde i sig, dels därför att det ”självklart” leder till bättre kvalitet och effektivitet. Detta anses så självklart att det inte behöver bevisas.
Just Hartmans akademiska ämne, nationalekonomin, spelar en viktig roll i detta. Alla första årsstudenter i nationalekonomi får lära sig att under vissa förutsättningar skulle en marknadsekonomi leda till den bästa möjliga användningen av resurser. Att dessa förutsättningar sedan inte uppfylls i praktiken spelar ingen roll. För att man sedan antar att de uppfylls tillräckligt mycket för att slutsatsen ska hålla.
Det är detta som Hartmans studie angriper direkt. Det är illa nog. Ett par veckor efter hennes artikel visade också tre forskare en mekanism för hur det kan bli så att det inte nödvändigtvis alltid blir bättre med konkurrensutsättning. En hel del äldre har svårt att välja själva.
Men poängen var att Hartmans rapport togs fram inom ramen för SNS. Det var som att svära i kyrkan. Hartman tycks ha missförstått SNS roll som ideologisk vakthund.
Ett antal forskare skrev i DN att ”SNS har en lång historia av fri och öppen diskussion och har sedan slutet av 1940-talet spelat en unik roll i svenskt samhällsliv genom att vara en brygga mellan näringsliv, politik och forskning. SNS agerande hotar att rasera ett förtroende som byggts upp under lång tid. Det centrala här är inte sakfrågan om effekterna av privatisering och konkurrens i välfärdssektorn utan den övergripande frågan om forskningens och forskarnas frihet.”
Fast man undrar om inte friheten har förutsatt att forskaren antas vilja det som näringslivets toppar anser ligga i deras intresse. Att forskaren har anammat den föreställningsvärld som anses den rätta, och att man inte ifrågasätter den. Det är ju SNS som publicerat den danska miljökverulanten Björn Lomborgs huvudverk på svenska .
I begynnelsen hade SNS en utpräglad politisk roll. SNS grundades av Stiftelsen Näringslivets Fond. På Näringslivets fonds hemsida beskrivs bakgrunden till bildandet av SNS så här:
"Näringslivets Fond inrättades under andra världskriget av ett antal storföretagsledare…När femton ledare för de största företagen samlades var de verkligen representativa för svenskt näringsliv. De kände hotet från den radikala delen av socialdemokratin, som väntade på krigsslutet för att låta samlingsregerandet efterföljas av den socialistiska skördetiden. Den fria företagsamheten och marknadsekonomin krävde ett målmedvetet försvar. Därför inrättades Näringslivets Fond.
Ett ansenligt antal miljoner insamlades och man startade Byrån för ekonomisk information och Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Den stora kraftmätningen mellan marknadsekonomi och socialism kom i valet 1948, vilket blev en stor framgång för Bertil Ohlins folkparti. Socialdemokraterna med Tage Erlander i spetsen lyckades behålla makten, men drog slutsatsen att socialism inte var vad svenskarna önskade sig."
Bakgrunden var alltså uttryckligen ideologiskt, om än dialoginriktad. Man skulle ha en mer städad och rumsren variant på Timbro.
SNS framställs nu i debatten som en mötesplats mellan näringslivet, politiken och förvaltningen. Men tittar man närmare verkar det knappast ha utvecklats till denna neutrala mötesplats. I det högsta beslutande organet, Förtroenderådet, sitter vad jag kan se en (1) riksdagsledamot. Det är moderaten Maria Abrahamsson, som kom in i riksdagen efter 10 år som ledarskribent Svenska dagbladet. Däremot sitter minst 10 personer från bankvärlden.
Hartmans rapport och utvecklingen efteråt påminner om att SNS i grunden har en ideologisk uppgift. Den uppgiften kan utföras bättre om den inte syns.
I fortsättningen kanske SNS får lov att vara lite mer försiktig när man väljer vilka forskare man ger akademisk frihet. Annars riskerar den neutrala fasaden att spricka igen.
Det var hon som sade upp sig, efter att ha fått munkavle, efter att ha publicerat en artikel som misshagade SNS. Den gick ut på att forskningen inte visar att konkurrensutsättning i välfärdssektorn gett bättre kvalitet eller effektivitet.
Jag undrar om hon förstått varför det gick som det gick.
Hartman skriver att en fråga som väckts om rapporten är varför man inte tagit sig an om valfrihet i sig är ett värde. Och hon svarar:
”Huruvida valfrihet alltid har ett egenvärde kan lätt uppfattas som ett ideologiskt ställningstagande. Sådan ville vi undvika och valde därför att fokusera på utfallsmått som saknar denna ideologiska laddning: kvalitet och effektivitet. Paradoxalt nog har just denna neutralitet kommit att betraktas som ett ideologiskt ställningstagande.”
Det Hartman beskriver är ett resultat av en seger för högergramsciismen. Den italienska kommunistledaren Antonio Gramsci skrev på sin tid om hur viktigt det är att fånga folks mentalitet. Utmaningen är att få folk att anamma vissa värderingar, attityder, föreställningar, förhållningssätt. När folk tar dessa för givna, eller tolkar värderingar som sunt förnuft, är en stor del av den politiska kampen vunnen.
Författaren Susan George har beskrivit hur högern har tillämpat Gramscis idéer för att etablera ett övertag för sin världssyn. I Sverige är en viktig del av denna världssyn just trossatsen att konkurrensutsättning är bra. Dels för att det är ett värde i sig, dels därför att det ”självklart” leder till bättre kvalitet och effektivitet. Detta anses så självklart att det inte behöver bevisas.
Just Hartmans akademiska ämne, nationalekonomin, spelar en viktig roll i detta. Alla första årsstudenter i nationalekonomi får lära sig att under vissa förutsättningar skulle en marknadsekonomi leda till den bästa möjliga användningen av resurser. Att dessa förutsättningar sedan inte uppfylls i praktiken spelar ingen roll. För att man sedan antar att de uppfylls tillräckligt mycket för att slutsatsen ska hålla.
Det är detta som Hartmans studie angriper direkt. Det är illa nog. Ett par veckor efter hennes artikel visade också tre forskare en mekanism för hur det kan bli så att det inte nödvändigtvis alltid blir bättre med konkurrensutsättning. En hel del äldre har svårt att välja själva.
Men poängen var att Hartmans rapport togs fram inom ramen för SNS. Det var som att svära i kyrkan. Hartman tycks ha missförstått SNS roll som ideologisk vakthund.
Ett antal forskare skrev i DN att ”SNS har en lång historia av fri och öppen diskussion och har sedan slutet av 1940-talet spelat en unik roll i svenskt samhällsliv genom att vara en brygga mellan näringsliv, politik och forskning. SNS agerande hotar att rasera ett förtroende som byggts upp under lång tid. Det centrala här är inte sakfrågan om effekterna av privatisering och konkurrens i välfärdssektorn utan den övergripande frågan om forskningens och forskarnas frihet.”
Fast man undrar om inte friheten har förutsatt att forskaren antas vilja det som näringslivets toppar anser ligga i deras intresse. Att forskaren har anammat den föreställningsvärld som anses den rätta, och att man inte ifrågasätter den. Det är ju SNS som publicerat den danska miljökverulanten Björn Lomborgs huvudverk på svenska .
I begynnelsen hade SNS en utpräglad politisk roll. SNS grundades av Stiftelsen Näringslivets Fond. På Näringslivets fonds hemsida beskrivs bakgrunden till bildandet av SNS så här:
"Näringslivets Fond inrättades under andra världskriget av ett antal storföretagsledare…När femton ledare för de största företagen samlades var de verkligen representativa för svenskt näringsliv. De kände hotet från den radikala delen av socialdemokratin, som väntade på krigsslutet för att låta samlingsregerandet efterföljas av den socialistiska skördetiden. Den fria företagsamheten och marknadsekonomin krävde ett målmedvetet försvar. Därför inrättades Näringslivets Fond.
Ett ansenligt antal miljoner insamlades och man startade Byrån för ekonomisk information och Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Den stora kraftmätningen mellan marknadsekonomi och socialism kom i valet 1948, vilket blev en stor framgång för Bertil Ohlins folkparti. Socialdemokraterna med Tage Erlander i spetsen lyckades behålla makten, men drog slutsatsen att socialism inte var vad svenskarna önskade sig."
Bakgrunden var alltså uttryckligen ideologiskt, om än dialoginriktad. Man skulle ha en mer städad och rumsren variant på Timbro.
SNS framställs nu i debatten som en mötesplats mellan näringslivet, politiken och förvaltningen. Men tittar man närmare verkar det knappast ha utvecklats till denna neutrala mötesplats. I det högsta beslutande organet, Förtroenderådet, sitter vad jag kan se en (1) riksdagsledamot. Det är moderaten Maria Abrahamsson, som kom in i riksdagen efter 10 år som ledarskribent Svenska dagbladet. Däremot sitter minst 10 personer från bankvärlden.
Hartmans rapport och utvecklingen efteråt påminner om att SNS i grunden har en ideologisk uppgift. Den uppgiften kan utföras bättre om den inte syns.
I fortsättningen kanske SNS får lov att vara lite mer försiktig när man väljer vilka forskare man ger akademisk frihet. Annars riskerar den neutrala fasaden att spricka igen.
söndagen den 16:e oktober 2011
Krigsmateriellindustrin flyttar fram positionerna i Tyskland
Nu när det har gått 70 år sedan andra världskrigets slut tycks krigsmateriellindustrin tydligt ha flyttat fram positionerna i Tyskland. Ekot rapporterade tidigare i dag att Tyskland pressar Grekland att fortsätta köpa militärt material. Grekland drar ju annars ner brutalt på offentliga utgifter som en följd av krisen. Och särskilt Tyskland driver på att det skuldsatta landet ska dra åt den offentliga svångremmen. Men ska visst få en frizon.
Det låter helt bakvänt. Men Grekland har varit en viktig kund för tysk krigsmateriellindustri. Och den industrin känner av den kärvare grekiska ekonomin, t.ex. Krauss-Maffei Wegmann, en münchenbaserad tillverkare av stridsvagnar. Man söker sig därför nya marknader.
Som Saudi Arabien.
Det låter också helt bakvänt. Att sälja vapen till ett land som för bara några månader sedan ahttp://www.dn.se/nyheter/varlden/bahrain-regimen-kommer-att-doda-alla?rm=printnvänt militären mot ett folkuppror mot en diktator i ett grannland.
En färsk artikel i Spiegel har en detaljerad genomgång av hur industrin framgångsrikt lobbat den tyska regeringen att ändra sin restriktiva vapenexportpolitik. Beslutet att sälja avancerade tanks till Saudi Arabien fattades nu under sommaren. När kanslern Angela Merkel skulle förklara politiken sade hon också att hon tycker att Nato ska ha en gemensam vapenexportpolitik. Vapenexporten blir ett led i utrikespolitiken, enligt den nya ”merkeldoktrinen”. De Gröna i Tyskland har vänt sig till domstol för att få mer information om beslutet. En grön ledamot i EU-parlamentet har ifrågasatt om affären är förenlig med EU:s kod för vapenexport.
Och en viktig del av bakgrunden var alltså just att den grekiska exportmarknaden krymper.
Det ger ett annat perspektiv på den grekiska ilskan mot Tysklands agerande i samband med den ekonomiska krisen. Det ger också lite perspektiv på det saudiska shoppingresan till svensk krigsmaterielltillverkare. Sverige är ju inte ensam om att vilja offra hänsyn till mänskliga rättigheter för att få några vapenaffärer.
Grekland själv kanske hellre prioriterar fortsatt deltagande i EU:s insatsstyrka utanför Somalia. Det sägs ju inte bara skyddar mattransporter till Somalia. Utan också fiskefartyg som ägs av greker.
Det låter helt bakvänt. Men Grekland har varit en viktig kund för tysk krigsmateriellindustri. Och den industrin känner av den kärvare grekiska ekonomin, t.ex. Krauss-Maffei Wegmann, en münchenbaserad tillverkare av stridsvagnar. Man söker sig därför nya marknader.
Som Saudi Arabien.
Det låter också helt bakvänt. Att sälja vapen till ett land som för bara några månader sedan ahttp://www.dn.se/nyheter/varlden/bahrain-regimen-kommer-att-doda-alla?rm=printnvänt militären mot ett folkuppror mot en diktator i ett grannland.
En färsk artikel i Spiegel har en detaljerad genomgång av hur industrin framgångsrikt lobbat den tyska regeringen att ändra sin restriktiva vapenexportpolitik. Beslutet att sälja avancerade tanks till Saudi Arabien fattades nu under sommaren. När kanslern Angela Merkel skulle förklara politiken sade hon också att hon tycker att Nato ska ha en gemensam vapenexportpolitik. Vapenexporten blir ett led i utrikespolitiken, enligt den nya ”merkeldoktrinen”. De Gröna i Tyskland har vänt sig till domstol för att få mer information om beslutet. En grön ledamot i EU-parlamentet har ifrågasatt om affären är förenlig med EU:s kod för vapenexport.
Och en viktig del av bakgrunden var alltså just att den grekiska exportmarknaden krymper.
Det ger ett annat perspektiv på den grekiska ilskan mot Tysklands agerande i samband med den ekonomiska krisen. Det ger också lite perspektiv på det saudiska shoppingresan till svensk krigsmaterielltillverkare. Sverige är ju inte ensam om att vilja offra hänsyn till mänskliga rättigheter för att få några vapenaffärer.
Grekland själv kanske hellre prioriterar fortsatt deltagande i EU:s insatsstyrka utanför Somalia. Det sägs ju inte bara skyddar mattransporter till Somalia. Utan också fiskefartyg som ägs av greker.
torsdagen den 13:e oktober 2011
Inget Nobelpris till Euron
Tänka sig, de som hittade på Euron fick inte Nobelpriset i ekonomi i år heller. Men eftersom Euron ibland sägs vara mer ett politiskt än ett ekonomiskt projekt så kanske de hoppades på fredspriset i stället?
** **
Efter ett uppehåll från läsning om den ekonomiska krisen, och bloggande, under årets mest intensiva arbetsperiod har jag nu roat mig med en återblick. En del har hänt sen jag skrev sist.
Jag noterar att Anders Borg nu säger högt en del av de saker som jag skrev om under sommaren. Medan Fredrik Reinfeldt tycks vara kvar i en ideologiskt färgad sagovärld (inte mitt uttryck). Borg är inne på att bankerna och deras ägare, och andra investerare, måste ta sin den av smällen. Reinfeldt verkar tro, i alla fall så sent som för en månad sedan, att bara man drar ner offentliga utgifter tillräckligt mycket kommer marknaden att belöna en och allt blir bra igen.
Då är det mer uppfriskande att ta del av delar av den amerikanska debatten. Nobelpristagaren och förre världsbanksekonomen Joseph Stiglitz gör en översiktlig analys av orsakerna till krisen, för att kunna hitta en hållbar väg ur den. Han pekar på 3 grundläggande problem. Produktiviteten har ökat snabbare än efterfrågan. (Och eftersom man inte tagit ut vinsten i form av fritid uppstår sysselsättningsproblem – min kommentar.) Ojämlikheten har ökat – vilket förvärrar underkonsumtionsproblemet eftersom de rika inte spenderar en lika stor andel av inkomsten. Och utvecklande länder har byggt upp reserver – sparat – vilket drar ner konsumtionen ännu mer. Problemen doldes ett tag av en skulddriven konsumtion i USA (och, som vi nu sett, delar av Europa). Resultatet är en ekonomisk kris och massiv arbetslöshet. Stiglitz förslag har stora likheter med det som bl.a. gröna partier i Europa drivit nu i flera år som en Green New Deal.
Harvardprofessorn och tidigare IMF-ekonomen Kenneth Rogoff sågar för sin del EU-kommissionens förslag om en skatt på finansiella transaktioner. Rogoff pekar på vissa fördelar, men också vissa nackdelar med skatten. Ett argument är att skatten minskar mängden finansiella transaktioner varför skatteintäkter blir mindre än man förväntar sig. En del menar att detta pris kan vara värd att ta, men Rogoff menar att det inte minskar ryckigheten i prisutvecklingen. Värre är att kostnaden för kapital ökar, vilket i längden minskar investeringar och ger därmed mer arbetslöshet och en snedare inkomstfördelning. Fast även om effekten pekar i denna riktning kan man undra hur stor den blir. Särskilt eftersom det kanske inte är kostnaden på kapital som håller tillbaka investeringar i dagsläget.
Berkeleyprofessorn Barry Eichengreen lanserar ett förslag för att i förväg säkerställa att långivarna delar förlusten vid dåliga lån till nationalstater. Det tekniskt komplicerat, men han menar att det finns goda erfarenheter från liknande konstruktioner på den privata sidan. Ett problem är annars att det är svårt att få fram de politiska beslut som krävs för att långivarna ska ta sin del av förlusten. Hans genomgång av varför man dröjt med att skriva ner Greklands skuld – vilket innebär en förlust för långivarna (d.v.s. bankerna och andra) missar en poäng, tycker jag. Dröjsmålet och de ineffektiva och dyra räddningspaketen har gett en möjlighet för bankerna att dumpa delar av sina förluster på skattebetalarna – utan att dessa, eller deras företrädare nationalstater – får kompensation i form av ägande. Vilket Borg trycker på är viktigt.
Ekonomiprofessorn vid NYU Nouriel Roubini trycker för sin del på farorna med den ökande ojämlikheten i världen. Man måste ta tag i det problemet, menar han. På ett sätt som innebär mer reglering av marknaden än vad som varit i USA, men mindre av reglering och skulddriven välfärdsstat än vad som varit i Europa.
Ingen nämner den ekologiska bubblan som ännu inte spruckit på ett synligt sätt. Bara Stiglitz är inne på den, indirekt genom de områden där han vill se investeringar. Tar man inte med ekobubblan i analysen riskerar man att satsa på åtgärder som förvärrar det kommande problemet.
** **
Efter ett uppehåll från läsning om den ekonomiska krisen, och bloggande, under årets mest intensiva arbetsperiod har jag nu roat mig med en återblick. En del har hänt sen jag skrev sist.
Jag noterar att Anders Borg nu säger högt en del av de saker som jag skrev om under sommaren. Medan Fredrik Reinfeldt tycks vara kvar i en ideologiskt färgad sagovärld (inte mitt uttryck). Borg är inne på att bankerna och deras ägare, och andra investerare, måste ta sin den av smällen. Reinfeldt verkar tro, i alla fall så sent som för en månad sedan, att bara man drar ner offentliga utgifter tillräckligt mycket kommer marknaden att belöna en och allt blir bra igen.
Då är det mer uppfriskande att ta del av delar av den amerikanska debatten. Nobelpristagaren och förre världsbanksekonomen Joseph Stiglitz gör en översiktlig analys av orsakerna till krisen, för att kunna hitta en hållbar väg ur den. Han pekar på 3 grundläggande problem. Produktiviteten har ökat snabbare än efterfrågan. (Och eftersom man inte tagit ut vinsten i form av fritid uppstår sysselsättningsproblem – min kommentar.) Ojämlikheten har ökat – vilket förvärrar underkonsumtionsproblemet eftersom de rika inte spenderar en lika stor andel av inkomsten. Och utvecklande länder har byggt upp reserver – sparat – vilket drar ner konsumtionen ännu mer. Problemen doldes ett tag av en skulddriven konsumtion i USA (och, som vi nu sett, delar av Europa). Resultatet är en ekonomisk kris och massiv arbetslöshet. Stiglitz förslag har stora likheter med det som bl.a. gröna partier i Europa drivit nu i flera år som en Green New Deal.
Harvardprofessorn och tidigare IMF-ekonomen Kenneth Rogoff sågar för sin del EU-kommissionens förslag om en skatt på finansiella transaktioner. Rogoff pekar på vissa fördelar, men också vissa nackdelar med skatten. Ett argument är att skatten minskar mängden finansiella transaktioner varför skatteintäkter blir mindre än man förväntar sig. En del menar att detta pris kan vara värd att ta, men Rogoff menar att det inte minskar ryckigheten i prisutvecklingen. Värre är att kostnaden för kapital ökar, vilket i längden minskar investeringar och ger därmed mer arbetslöshet och en snedare inkomstfördelning. Fast även om effekten pekar i denna riktning kan man undra hur stor den blir. Särskilt eftersom det kanske inte är kostnaden på kapital som håller tillbaka investeringar i dagsläget.
Berkeleyprofessorn Barry Eichengreen lanserar ett förslag för att i förväg säkerställa att långivarna delar förlusten vid dåliga lån till nationalstater. Det tekniskt komplicerat, men han menar att det finns goda erfarenheter från liknande konstruktioner på den privata sidan. Ett problem är annars att det är svårt att få fram de politiska beslut som krävs för att långivarna ska ta sin del av förlusten. Hans genomgång av varför man dröjt med att skriva ner Greklands skuld – vilket innebär en förlust för långivarna (d.v.s. bankerna och andra) missar en poäng, tycker jag. Dröjsmålet och de ineffektiva och dyra räddningspaketen har gett en möjlighet för bankerna att dumpa delar av sina förluster på skattebetalarna – utan att dessa, eller deras företrädare nationalstater – får kompensation i form av ägande. Vilket Borg trycker på är viktigt.
Ekonomiprofessorn vid NYU Nouriel Roubini trycker för sin del på farorna med den ökande ojämlikheten i världen. Man måste ta tag i det problemet, menar han. På ett sätt som innebär mer reglering av marknaden än vad som varit i USA, men mindre av reglering och skulddriven välfärdsstat än vad som varit i Europa.
Ingen nämner den ekologiska bubblan som ännu inte spruckit på ett synligt sätt. Bara Stiglitz är inne på den, indirekt genom de områden där han vill se investeringar. Tar man inte med ekobubblan i analysen riskerar man att satsa på åtgärder som förvärrar det kommande problemet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)