Charles Berkow

Hus nära stan?

2011-10-25T08:04:00.003+02:00

SvD har i dag en artikel om att de borgerliga i Stockholms stad vill bygga kedjehus i ett grönområde nära Rågsved. Det blir 165 kedjehus, och 30 lägenheter. Det är ett område som tidigare pekats ut som blivande naturreservat. Förevändningen är att det ska öka integrationen. Resultatet blir att tafsa på ett grönområde i en del av staden som redan är utsatt, för att få några få bostäder.

I Miljö- och hälsoskyddsnämnden i kväll ska vi ta ställning till ett liknande fall. På andra sidan Rågsved vill staden bygga på ytterligare ett grönområde. Denna gång för att få 17 kedjehus. En del av området är numera naturmark och en spridningszon mellan Älvsjöskogen och Rågsveds friområde. Miljöförvaltningen skriver att spridningszonen är mycket viktig ur ekologiskt perspektiv.
`
I SvD pekar någon på att inte alla har sommarhus och bil. Då är det viktigt med grönt i närheten.

Men det är inget som biter på Moderaterna, trots all grön dunster om deras nya förhållningssätt till miljöfrågor. Och förresten så håller man på att bygga nya motorvägar så man lättare kan komma ut.

Om man nu vill minska segregationen, varför inte bygga flera hyreshus i Nockeby? Finns verkligen utrymme för ett fåtal att bo kedjehus så nära staden?

Inget att dölja

2011-10-23T02:19:00.001+02:00

Det är inte ofta jag håller med Maria Abrahamsson. Men hennes artikel i DN häromdagen var riktigt bra. Där smular hon sönder moderaternas argument för att inte vilja ha lagstiftning om bidrag till politiska partier. Det är nog främst rika som jämställer valhemligheten med bidragshemligheten. Och man undrar, hur de som jämställer röster med pengar, ser på principen en människa – en röst.

M har gått ut med att söka nå en överenskommelse med andra partier om frivilliglinjen. Men de flesta andra partier vill ha lagstiftning. Och det är inte helt lätt att på moderaternas hemsida hitta listan över finansiärerna som M frivilligt redovisar.

Att moderaterna vill lösa problemet med ”frivillighet” – att partierna ska frivilligt redovisa – är ingen överraskning. Den här regeringen vill lösa alltför många problem, också på miljöområdet, med frivillighet. Att det inte fungerar när det gäller kampanjbidragen är heller ingen överraskning. Det finns allt för många exempel på att frivillighet inte löser t.ex. miljöproblemen.

Min egen slutsats är att parters intresse för frivilliga lösningar ökar med risken för lagstiftning. Frivillighet framkastas som ett alternativ till lagreglering. När laghotet väl är avvärjt dalar intresset för de frivilliga lösningarna. Man pekar t.ex. på problemen med ”fripassagerare” – hur hanterar man de som inte ställer upp? Rätt vad det är så rinner det ut i sanden. Visserligen finns undantag – Krav-märkningen av ekologiskt producerade livsmedel är ett bra sådant. Men alltför sällan diskuterar de som vill förlita sig på frivillighet villkoren för att frivilligheten ska fungera.

DN följde också upp Abrahamssons på ledarsidan. DN skriver att partibidragen ska redovisas öppet ”så att alla medborgare kan känna förtroende för att inte partier eller enskilda kandidater i hemlighet tagit emot ekonomiska bidrag för att främja vissa särintressen.”
Jag ser dock inte att t.ex. SvD har tagit upp frågan, i alla fall inte inför moderaternas partistämma.
Jag undrar om det blir någon ändring innan journalister och andra börjar ställa konkreta frågor av typen ”har M tagit emot bidrag från de som ligger bakom Carema?” tillräckligt ofta.

Väljare, partier och medier

2011-10-23T01:42:00.002+02:00

Väljarna har blivit flyktigare. Man bestämmer sig sent hr man ska rösta. Det gör att kortsiktigt tänkande och plånboksfrågorna får allt större spelrum i politiken. Så skriver statsvetaren Magnus Hagevi i SvD. Det bådar inte gott för möjligheten att lösa långsiktiga frågor, som miljöfrågor, som kräver en uthållig och ihärdig politik, och där det är svårt att uppvisa omedelbara resultat, skriver Hagevi.

Ett sätt att hantera det har varit det svenska miljömålssystemet. Socialdemokratiska regeringar skapade ett system som malde på, alltför långsamt, men ändå. Det fanns en inbyggd dynamik i systemet. Varje år en lägesrapport, vart fjärde år en fördjupad utvärdering utförd av myndigheterna. Där lades också förslag till åtgärder för att nå målen, om det behövdes.

Systemet var långtifrån perfekt. Men det försämrades kraftigt av regeringen Reinfeldt och miljöministern Andreas Carlgren. De införde mer av ryckighet och politisk godtycklighet. Ett problem med det gamla systemet var ju att det syntes lite väl tydligt när man inte gjorde något.

Tyvärr missade medierna nedmonteringen av systemet. En artikel om skogen i senaste numret av tidningen Filter berör konsvekvenserna för skogen sådär i förbifarten. Det är bara ett exempel på vad som hänt miljöpolitiken, men ett av de få exempel på att det har uppmärksammats i medierna.

Om valrörelsens utveckling gör att valpolitiken blir mer kortsiktig, som Hagevi menar, ökar ansvaret på andra för att ”allvarliga och långsiktiga problem diskuteras” i det offentliga samtalet.
Är det ett ansvar också för medierna? Nog behövs en annan balans mellan t.ex. rapporteringen om de långsiktiga miljöfrågorna och de kortsiktiga ekonomiska frågorna.

Franskt-tyskt bråk om krigsfartyg till Grekland

2011-10-19T01:44:00.003+02:00

Jag skrev häromdagen om hur krigsmateriellindustrin har flyttat fram positionerna i Tyskland. Och om hur det påverkar Tysklands utrikespolitik. Bland annat sätter Tyskland Grekland under press att köpa tyska stridsvagnar. Samtidigt som det hårt skuldsatta landet tvingas till tuffa nedskärningar.

Nu kommer en uppgift om att Frankrike vill sälja krigsfartyg till Grekland. Och att tyska konkurrenter utsätter sin regering för påtryckningar att agera. Tyska tillverkare anser att Frankrikes villkor är för generösa. Och att det blir tyska skattebetalare som får betala Frankrikes exportframgång. Och framför allt: att det inte blir en tysk exportframgång.

Det handlar om ett franskt, statsägt företag. Att franska staten också har lite skuldproblem, eller riskerar att behöva rädda banker med dåliga lån, verkar inte vara något hinder. Nu varnas nu för sänkt kreditbetyg för Frankrike. Eller också är det ett indirekt sätt att få tyska skattebetalare att betala pengar som via Grekland hamnar i franska statskassan ändå.

Men man får förstå Frankrike. De har nog flera fiskefartygsägare som får glädje av Greklands deltagande i EU:s somaliainsatsstyrka än vad Tyskland har.

Det är hur som helst en mycket olycklig sammanblandning av krigsmateriellexport, skuldhantering och storpolitik.

Undrar just om Fredrik Reinfeldt kommer att lyfta det på EU:s toppmöte nu i helgen. Eller om Merkel tar upp det med Sarkozy, som den tyska krigsmateriellindustrin vill.

SNS - fri forskning och ideologi

2011-10-17T00:36:00.003+02:00

DN hade på söndagen en mycket intressant artikel av SNS tidigare forskningschef Laura Hartman.

Det var hon som sade upp sig, efter att ha fått munkavle, efter att ha publicerat en artikel som misshagade SNS. Den gick ut på att forskningen inte visar att konkurrensutsättning i välfärdssektorn gett bättre kvalitet eller effektivitet.

Jag undrar om hon förstått varför det gick som det gick.

Hartman skriver att en fråga som väckts om rapporten är varför man inte tagit sig an om valfrihet i sig är ett värde. Och hon svarar:

”Huruvida valfrihet alltid har ett egenvärde kan lätt uppfattas som ett ideologiskt ställningstagande. Sådan ville vi undvika och valde därför att fokusera på utfallsmått som saknar denna ideologiska laddning: kvalitet och effektivitet. Paradoxalt nog har just denna neutralitet kommit att betraktas som ett ideologiskt ställningstagande.”

Det Hartman beskriver är ett resultat av en seger för högergramsciismen. Den italienska kommunistledaren Antonio Gramsci skrev på sin tid om hur viktigt det är att fånga folks mentalitet. Utmaningen är att få folk att anamma vissa värderingar, attityder, föreställningar, förhållningssätt. När folk tar dessa för givna, eller tolkar värderingar som sunt förnuft, är en stor del av den politiska kampen vunnen.

Författaren Susan George har beskrivit hur högern har tillämpat Gramscis idéer för att etablera ett övertag för sin världssyn. I Sverige är en viktig del av denna världssyn just trossatsen att konkurrensutsättning är bra. Dels för att det är ett värde i sig, dels därför att det ”självklart” leder till bättre kvalitet och effektivitet. Detta anses så självklart att det inte behöver bevisas.

Just Hartmans akademiska ämne, nationalekonomin, spelar en viktig roll i detta. Alla första årsstudenter i nationalekonomi får lära sig att under vissa förutsättningar skulle en marknadsekonomi leda till den bästa möjliga användningen av resurser. Att dessa förutsättningar sedan inte uppfylls i praktiken spelar ingen roll. För att man sedan antar att de uppfylls tillräckligt mycket för att slutsatsen ska hålla.

Det är detta som Hartmans studie angriper direkt. Det är illa nog. Ett par veckor efter hennes artikel visade också tre forskare en mekanism för hur det kan bli så att det inte nödvändigtvis alltid blir bättre med konkurrensutsättning. En hel del äldre har svårt att välja själva.

Men poängen var att Hartmans rapport togs fram inom ramen för SNS. Det var som att svära i kyrkan. Hartman tycks ha missförstått SNS roll som ideologisk vakthund.

Ett antal forskare skrev i DN att ”SNS har en lång historia av fri och öppen diskussion och har sedan slutet av 1940-talet spelat en unik roll i svenskt samhällsliv genom att vara en brygga mellan näringsliv, politik och forskning. SNS agerande hotar att rasera ett förtroende som byggts upp under lång tid. Det centrala här är inte sakfrågan om effekterna av privatisering och konkurrens i välfärdssektorn utan den övergripande frågan om forskningens och forskarnas frihet.”

Fast man undrar om inte friheten har förutsatt att forskaren antas vilja det som näringslivets toppar anser ligga i deras intresse. Att forskaren har anammat den föreställningsvärld som anses den rätta, och att man inte ifrågasätter den. Det är ju SNS som publicerat den danska miljökverulanten Björn Lomborgs huvudverk på svenska .

I begynnelsen hade SNS en utpräglad politisk roll. SNS grundades av Stiftelsen Näringslivets Fond. På Näringslivets fonds hemsida beskrivs bakgrunden till bildandet av SNS så här:

"Näringslivets Fond inrättades under andra världskriget av ett antal storföretagsledare…När femton ledare för de största företagen samlades var de verkligen representativa för svenskt näringsliv. De kände hotet från den radikala delen av socialdemokratin, som väntade på krigsslutet för att låta samlingsregerandet efterföljas av den socialistiska skördetiden. Den fria företagsamheten och marknadsekonomin krävde ett målmedvetet försvar. Därför inrättades Näringslivets Fond.
Ett ansenligt antal miljoner insamlades och man startade Byrån för ekonomisk information och Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Den stora kraftmätningen mellan marknadsekonomi och socialism kom i valet 1948, vilket blev en stor framgång för Bertil Ohlins folkparti. Socialdemokraterna med Tage Erlander i spetsen lyckades behålla makten, men drog slutsatsen att socialism inte var vad svenskarna önskade sig."

Bakgrunden var alltså uttryckligen ideologiskt, om än dialoginriktad. Man skulle ha en mer städad och rumsren variant på Timbro.

SNS framställs nu i debatten som en mötesplats mellan näringslivet, politiken och förvaltningen. Men tittar man närmare verkar det knappast ha utvecklats till denna neutrala mötesplats. I det högsta beslutande organet, Förtroenderådet, sitter vad jag kan se en (1) riksdagsledamot. Det är moderaten Maria Abrahamsson, som kom in i riksdagen efter 10 år som ledarskribent Svenska dagbladet. Däremot sitter minst 10 personer från bankvärlden.

Hartmans rapport och utvecklingen efteråt påminner om att SNS i grunden har en ideologisk uppgift. Den uppgiften kan utföras bättre om den inte syns.

I fortsättningen kanske SNS får lov att vara lite mer försiktig när man väljer vilka forskare man ger akademisk frihet. Annars riskerar den neutrala fasaden att spricka igen.

Krigsmateriellindustrin flyttar fram positionerna i Tyskland

2011-10-16T22:23:00.002+02:00

Nu när det har gått 70 år sedan andra världskrigets slut tycks krigsmateriellindustrin tydligt ha flyttat fram positionerna i Tyskland. Ekot rapporterade tidigare i dag att Tyskland pressar Grekland att fortsätta köpa militärt material. Grekland drar ju annars ner brutalt på offentliga utgifter som en följd av krisen. Och särskilt Tyskland driver på att det skuldsatta landet ska dra åt den offentliga svångremmen. Men ska visst få en frizon.

Det låter helt bakvänt. Men Grekland har varit en viktig kund för tysk krigsmateriellindustri. Och den industrin känner av den kärvare grekiska ekonomin, t.ex. Krauss-Maffei Wegmann, en münchenbaserad tillverkare av stridsvagnar. Man söker sig därför nya marknader.

Som Saudi Arabien.

Det låter också helt bakvänt. Att sälja vapen till ett land som för bara några månader sedan ahttp://www.dn.se/nyheter/varlden/bahrain-regimen-kommer-att-doda-alla?rm=printnvänt militären mot ett folkuppror mot en diktator i ett grannland.

En färsk artikel i Spiegel har en detaljerad genomgång av hur industrin framgångsrikt lobbat den tyska regeringen att ändra sin restriktiva vapenexportpolitik. Beslutet att sälja avancerade tanks till Saudi Arabien fattades nu under sommaren. När kanslern Angela Merkel skulle förklara politiken sade hon också att hon tycker att Nato ska ha en gemensam vapenexportpolitik. Vapenexporten blir ett led i utrikespolitiken, enligt den nya ”merkeldoktrinen”. De Gröna i Tyskland har vänt sig till domstol för att få mer information om beslutet. En grön ledamot i EU-parlamentet har ifrågasatt om affären är förenlig med EU:s kod för vapenexport.

Och en viktig del av bakgrunden var alltså just att den grekiska exportmarknaden krymper.

Det ger ett annat perspektiv på den grekiska ilskan mot Tysklands agerande i samband med den ekonomiska krisen. Det ger också lite perspektiv på det saudiska shoppingresan till svensk krigsmaterielltillverkare. Sverige är ju inte ensam om att vilja offra hänsyn till mänskliga rättigheter för att få några vapenaffärer.

Grekland själv kanske hellre prioriterar fortsatt deltagande i EU:s insatsstyrka utanför Somalia. Det sägs ju inte bara skyddar mattransporter till Somalia. Utan också fiskefartyg som ägs av greker.

Inget Nobelpris till Euron

2011-10-13T23:03:00.003+02:00

Tänka sig, de som hittade på Euron fick inte Nobelpriset i ekonomi i år heller. Men eftersom Euron ibland sägs vara mer ett politiskt än ett ekonomiskt projekt så kanske de hoppades på fredspriset i stället?
** **

Efter ett uppehåll från läsning om den ekonomiska krisen, och bloggande, under årets mest intensiva arbetsperiod har jag nu roat mig med en återblick. En del har hänt sen jag skrev sist.

Jag noterar att Anders Borg nu säger högt en del av de saker som jag skrev om under sommaren. Medan Fredrik Reinfeldt tycks vara kvar i en ideologiskt färgad sagovärld (inte mitt uttryck). Borg är inne på att bankerna och deras ägare, och andra investerare, måste ta sin den av smällen. Reinfeldt verkar tro, i alla fall så sent som för en månad sedan, att bara man drar ner offentliga utgifter tillräckligt mycket kommer marknaden att belöna en och allt blir bra igen.

Då är det mer uppfriskande att ta del av delar av den amerikanska debatten. Nobelpristagaren och förre världsbanksekonomen Joseph Stiglitz gör en översiktlig analys av orsakerna till krisen, för att kunna hitta en hållbar väg ur den. Han pekar på 3 grundläggande problem. Produktiviteten har ökat snabbare än efterfrågan. (Och eftersom man inte tagit ut vinsten i form av fritid uppstår sysselsättningsproblem – min kommentar.) Ojämlikheten har ökat – vilket förvärrar underkonsumtionsproblemet eftersom de rika inte spenderar en lika stor andel av inkomsten. Och utvecklande länder har byggt upp reserver – sparat – vilket drar ner konsumtionen ännu mer. Problemen doldes ett tag av en skulddriven konsumtion i USA (och, som vi nu sett, delar av Europa). Resultatet är en ekonomisk kris och massiv arbetslöshet. Stiglitz förslag har stora likheter med det som bl.a. gröna partier i Europa drivit nu i flera år som en Green New Deal.

Harvardprofessorn och tidigare IMF-ekonomen Kenneth Rogoff sågar för sin del EU-kommissionens förslag om en skatt på finansiella transaktioner. Rogoff pekar på vissa fördelar, men också vissa nackdelar med skatten. Ett argument är att skatten minskar mängden finansiella transaktioner varför skatteintäkter blir mindre än man förväntar sig. En del menar att detta pris kan vara värd att ta, men Rogoff menar att det inte minskar ryckigheten i prisutvecklingen. Värre är att kostnaden för kapital ökar, vilket i längden minskar investeringar och ger därmed mer arbetslöshet och en snedare inkomstfördelning. Fast även om effekten pekar i denna riktning kan man undra hur stor den blir. Särskilt eftersom det kanske inte är kostnaden på kapital som håller tillbaka investeringar i dagsläget.

Berkeleyprofessorn Barry Eichengreen lanserar ett förslag för att i förväg säkerställa att långivarna delar förlusten vid dåliga lån till nationalstater. Det tekniskt komplicerat, men han menar att det finns goda erfarenheter från liknande konstruktioner på den privata sidan. Ett problem är annars att det är svårt att få fram de politiska beslut som krävs för att långivarna ska ta sin del av förlusten. Hans genomgång av varför man dröjt med att skriva ner Greklands skuld – vilket innebär en förlust för långivarna (d.v.s. bankerna och andra) missar en poäng, tycker jag. Dröjsmålet och de ineffektiva och dyra räddningspaketen har gett en möjlighet för bankerna att dumpa delar av sina förluster på skattebetalarna – utan att dessa, eller deras företrädare nationalstater – får kompensation i form av ägande. Vilket Borg trycker på är viktigt.

Ekonomiprofessorn vid NYU Nouriel Roubini trycker för sin del på farorna med den ökande ojämlikheten i världen. Man måste ta tag i det problemet, menar han. På ett sätt som innebär mer reglering av marknaden än vad som varit i USA, men mindre av reglering och skulddriven välfärdsstat än vad som varit i Europa.

Ingen nämner den ekologiska bubblan som ännu inte spruckit på ett synligt sätt. Bara Stiglitz är inne på den, indirekt genom de områden där han vill se investeringar. Tar man inte med ekobubblan i analysen riskerar man att satsa på åtgärder som förvärrar det kommande problemet.

Kemikalier och ansvar

2011-08-16T00:07:00.002+02:00

Rapport berättade häromkvällen om att det spanska jätteföretaget Zara säljer barnparfym som innehåller allergiframkallande ämnen som ”rödlistats” av EU.

Svårt att tro att det bara gäller butikerna i Sverige. Vilket tyder på att detta enorma företag säljer samma saker i större delen av EU.

Det blir särskilt pinsamt för bolaget eftersom en central del av deras affärsidé sägs vara att ha totalkontroll över det som säljs. Till skillnad från de flesta klädkedjor sägs Zara designa, producera och distribuera produkterna själv.

På moderbolagets hemsida redovisas policyn avseende ”Corporate Social Responsibility”. Där står bl.a.
• “1- We are committed to taking environmental issues into account when planning and carrying out our activities and those of our business partners, and encouraging environmental awareness among employees, suppliers and the public.
• 2- We are committed to compliance with the environmental laws that govern our activities, along with any obligations which may be implemented in the future...”

Om ett sådant företag inte följer EU:s kemikalieregler väcks frågan hur det kan se ut på annat håll. Ibland anses "seriösa" företag ha bättre förutsättning för att klara regelverket. Och i det här fallet säger man just satsa på företagsansvar.

Tyvärr visar undersökning efter undersökning att efterlevnaden av kemikaliereglerna är riktigt dåligt. Ett skäl är att kontrollen är för liten. Det är ingen slump att Rapport hänvisar till Astma- och Allergiförbundet, och inte någon myndighet.

Ett annat skäl är att det brukar inte hända särskilt mycket även om det upptäcks att de bryter mot reglerna. Den starkaste effekten blir normalt ifall de hängs ut i pressen.

I Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Stockholm visar uppföljningar regelbundet att reglerna inte följs tillräckligt väl. Trots all information som myndigheterna hjälper till med. Det är riktigt uselt. (Hinner jag kommer jag att blogga mer om detta.)

En stor forskarstudie om de ekologiska ramarna för liv på jorden visar att ramarna sprängs på tre områden – bl.a. utsläpp av växthusgaser och förlust av biologisk mångfald. När det gäller kemikalier vet man för lite för att ens göra en bedömning om ifall ramarna sprängs eller inte. En del menar att problemen är i klass med utsläpp av växthusgaserna ännu. Det är bara det, att det är mycket svårare att mäta och svårare att se effekterna.

De visar sig bl.a. i form av allergier.

Koncentration och bankerna

2011-08-16T00:03:00.002+02:00

Läser en artikel i tidningen om en återkommande strid mellan handeln och bankerna om kontokortsavgifter. Jag är lite intresserad av frågan för att det var det jag skrev mitt ex-jobb om i ekonomi en gång i tiden för länge sedan.

Då som nu tycker handlare att bankerna har för höga avgifter. För något år sedan lagstiftade man om att butiker och restauranger inte får ta ut en avgift av den som betalar med kort.

Varför gör en borgerlig regering detta ingrepp i avtalsfriheten mellan olika företag? Man gör det dessutom till förmån för den starkare parten – bankerna.

Annars, t.ex. i konsumentlagstiftningen, gör man ingrepp till förmån för den svagare parten i en förhandling. Det är ju den svagare som anses vara förtjänt av statens skydd. Om nu staten ska gynnar någon.

När jag skrev min uppsats var det så att kontokortföretagens avtal med handlarna förbjöd handlaren från att ta ut en avgift från kunden. Jag var då lite förundrad över att den myndighet som normalt ska värna om konkurrens tillät detta. Nu har regeringen som sagt gått ett steg vidare till skydd för bankerna.

Min syn är att generellt gäller att i en leveranskedja (t.ex. producent av konstgödsel, säljare av konstgödsel, bonde, kvarn, grossist, butik) så är det de länkar där det finns minst konkurrens och högst koncentration som normalt kan kapa åt sig en större del av kakan. Det handlar om förhandlingsstyrka, eller marknadsmakt. Det är något som ekonomerna talar alldeles för lite om, inte minst i ekonomutbildning på högskola (enligt mina visserligen begränsade erfarenheter).

Banksektorn är rätt koncentrerad, i förhållande till handeln på de flesta områden. När det gäller livsmedel är industrin och handeln väldigt koncentrerade i förhållande till bondeledet. Därför kan man räkna med att bonden får lite betalt, medan bankerna får bra betalt.

Och varför regeringen ska då gynna bankerna gentemot handeln? Det är kanske särskilda regler som gäller för banker. Tyvärr inte de regler som hade behövts för att minska risken för finanskriser.

Kinas konsumtion klarar krisen?

2011-08-15T23:41:00.001+02:00

I DN finns i dag (15/8) en artikel om finanskrisen, som baseras på en intervju med professorn i ekonomisk historia Lennart Schön. Där säger han bl.a. att ”nu har Kina i sin femårsplan aviserat att man ska satsa mer på den inhemska ekonomin och höja lönerna och konsumtionen. Om man lyckades med det skulle det få en starkt positiv effekt på världsekonomin.”

Ett tag, kanske. Men om man inte samtidigt gör något radikalt för att minska miljöbelastningen blir effekten bara ytterligare blåsa upp den en större miljöbubbla som kommer att ställa till problem längre fram.

I artikeln hänvisar Schön till i och för sig till att kostnaden för energi och livsmedel har stigit, samt att ”i USA finns en livsstil som bygger på ett närmast slösaktigt användande av naturresurser”. Men han drar inte ut konsekvenserna av detta.

Vi måste se till att handla så, att man inte om sådär en 10 år står där och analyserar en sprucken eller pysande miljöbubbla på ett lika efterklokt sätt som vi nu diskuterar dollarbubblan och Eurobubblan.

En kortare version av Schöns synpunkter finns här.

Ekobubblan

2011-08-12T10:36:00.000+02:00

För att säga det mycket kort och enkelt:

Först fastighetsbubblan, sedan eurobubblan och dollarbubblan, är förvarningar och förövningar till den ännu allvarligare ekobubblan.

Vilka har levt över sina tillgångar nu?

2011-08-12T10:01:00.003+02:00

Nu erkänns allt oftare, allt öppnare, om att länder i västvärlden levt över sina tillgångar. De ekonomiska tillgångarna, i alla fall. Ännu hör man inte i medierna kopplingen till att man också levt över sina ekologiska tillgångar.

Så var det med Fredrik Reinfeldt i Aktuellt häromkvällen, så är det med Göran Rosenberg i en bra artikel i DN i dag. Där skriver han om att européerna och amerikanerna levt i var sin verklighetsfrämmande fantasi. I det ena fallet, att man kan ha en gemensam valuta utan gemensam finanspolitik. I det andra fallet, att man kan bygga en världsmakt och välstånd på ständigt ökande kredit. Drömmar om tillväxt som smärtfri lösning på alla problem finns liksom inte med längre.

Undrar hur länge det dröjer tills man öppet erkänner att man inte kan spränga de ekologiska ramarna, att man inte kan leva som om vi har fler än en planet att förbruka?

Sedan kommer nästa problem: vad ska man göra åt det?

Så stora ändringar som måste göras, måste göras på ett sätt som folk upplever som rättvist. Det framkom i reportagen i radion i morse. Folk – numera i Frankrike – frågar sig varför man ska dra ner på löner, pensioner och andra förmånar om bankerna kan fortsätta betala ut skyhöga bonusar, om bonusdirektörerna och bankägarna får sitta kvar i orubbat bo?

Det krassa svaret är att bonusdirektörerna och bankägarna har makten och kan bl. a. hota med att flytta sina tillgångar. Eller så verkar det. En extrem variant finns i USA, där Tea-Party rörelsen och andra fått republikanerna att vägra höja skatter, ens för de allra rikaste. Men sen så har Tea-Party rörelsen finansierats av några av de rikaste oljedirektörerna.

För min del så undrar jag om inte sparpaketen kommer att behöva kompletteras med högre skatter på höga löner och andra ersättningar, på förmögenhet, på fastigheter. (Fastigheter har ju den fördelen att man inte kan hota med att flytta dem utomlands.) Och krafttag mot skatteparadisen. I ett sånt läge är det viktigt att alla bidrar.

Annars kommer det inte att kännas rättvist för de som får gå utan jobb, får sänkta löner, får sänkta pensioner och sämre villkor på andra sätt. Jag tror att folk är beredda att satsa, om man känner att det är rättvist i stället för att vara blåst.

Trista tyskar?

2011-08-11T18:22:00.002+02:00

Tyskland utmålas ibland som hindret för åtgärder för att rädda Euron – t.ex. som i rubriken ”Tyskland sparkar bakut om bidrag” (DNs pappersupplaga 2011-. Och ibland som den som kan rädda Euron.

Ibland sägs deras agerande bero på inhemsk politik, underförstått att det inte hänger ihop eller är sakligt motiverad.

Kanske det är så. Men jag roar mig med att spela djävulens advokat: Kanske det inte är så. Hur skulle man då kunna resonera?

Den Europeiska centralbankens stödköp av statspapper från Spanien och Italien syftar till att övertyga obligationsmarknaderna om att den som lånat ut pengarna kommer att få tillbaka allt. Antag att tyskarna är ideologiskt konsekventa. (Kanske som Maud Olofsson och centerpartisterna varit om Saab när de säger att staten inte ska äga bilfabriker eller subventionera bilproduktion. Kan då inte företaget klara sig på marknaden får det gå omkull.)
Och menar att de som lånat ut pengar till aktörer som inte kan betala tillbaka får ta smällen själva. Det är ju det som ECB:s stödköp förhindrar. Och Tyskland har retat andra genom att kräva att de privata långivarna också är med om att ta smällarna.

Stödköpen och andra åtgärder för att klara stödja eurokrisländerna är kontroversiella, motiveras ytterst med att de behövs för att hindra en kedjereaktion av bankkrascher som skulle kosta samhället mycket mer än stödet kostar. Kritiker påpekar att det är ett onödigt dyrt sätt att hålla finansmarknaden igång. Mer kostnadseffektivt är att gå in med statligt stöd för de banker som är viktiga för systemet – mot ägarandelar. Och på lite sikt reglera risktagande hos banker som är för systemviktiga att gå omkull.

Och vem är det som ytterst kommer att betala det i så fall onödigt dyra stödköpen? I första hand tyska skattebetalare.

Så går egetintresset hand i hand med ideologin.

Skulle det kunna vara så de resonerar? Jag har letat en del på diverse sajter, bl.a. Spiegel. Jag hittar inget svar. Så det skulle kunna vara så att det finns ett konsekvent, sammanhängande sakligt hållbart (inom sina snäva ekonomiska ramar) tänkande bakom Tysklands agerande. Även om en del tycks misstro politiker om sådant.

Däremot hittar en hel del annat intressant, inte minst från de europeiska Gröna och om Eurozonens framtid och behovet av samordnad finanspolitik – ytterst en ”Eurozonens Förenta Stater” (ett uttryck som jag hittat på för att markera att den Europas förenta stater som t.ex. Klas Eklund talar om i DN-artikeln ovan) inte behöver omfatta EU-länderna utanför Eurozonen) – och en demokratisk öppenhet.

Även om en del tycks misstro europeiska politiker också om sådant.

"...våra barn får ärva förlusterna"

2011-08-11T12:06:00.004+02:00

Finanskrisen har varit möjlig att förutse, i stora drag om än inte i tågordningen och detaljerna. Och även utan statistikfuskande greker. Trycket, problemen, har byggts upp under många år. Det har inte saknats tunga varningar.

Men allt för många inom medierna, och bland ekonomer, politikerna och allmänheten, har struntat i varningarna. Vilka som är hönor, vilka som är ägg kan man diskutera. Men den allmänna tendensen har varit: låt köpfesten fortsätta så länge den bara kan. (En sökning på ”köpfest” ger ungefär 75 400 träffar på 0,18 sekunder.)

Den ekologiska krisen är också möjlig att förutse. Det har inte saknats tunga varningar. En av de tyngsta och välformulerade varningarna kom i en FN-rapport 1987. Den kopplade ihop den överordnade tillväxtjakten och miljöförstöringen, den använde ekonomispråk för att varna för ekologikrisen. Brundtlandkommissionen skrev:

”Many present efforts to guard and maintain human progress, to meet human needs, and to realize human ambitions are simply unsustainable – in both rich and poor
nations. They draw too heavily, too quickly, on already overdrawn resource
accounts to be affordable far into the future without bankrupting those
accounts. They may show profits on the balance sheets of our generation, but our
children will inherit the losses. We borrow environmental capital from future generations with no intention or prospect of repaying. They may damn us for our spendthrift ways, but they can never collect on our debt to them. We act as we do because we can get away with it: future generations do not vote; they have no political or financial power; they cannot challenge our decisions.
But the results of the present profligacy are rapidly closing the options for future
generations. Most of today’s decision makers will be dead before the planet
feels the heavier effects of acid precipitation, global warming, ozone
depletion, or widespread desertification and species loss…”

Varningen är mer giltig nu än någonsin. Den är särskilt viktig att ta till oss, när vi försöker hantera finanskrisen. Inom medierna, bland ekonomer och politiker, så är det allt för få som tagit till sig av varningen.

Av finanskrisen bör vi lära oss att ta till oss av varningarna, och inte upprepa misstaget att lösa dagens problem genom att bädda för en ännu större kris framöver.

Det är fel att ta en ekologisk springnota.

Fixerad vid BNP-tillväxt

2011-08-11T04:23:00.002+02:00

I ett småförvirrat ledarstick om BNP och välstånd (enbart i pappersupplagan) verkar DN ha missförstått en artikel i SvD. Där står

”Alla riksdagspartier utom Moderaterna och Sverigedemokraterna anser att BNP-måttet behöver utredas….SvD har frågat samtliga riksdagspartier om en svensk utredning av BNP bör tillsättas. Alla anser att BNP som mått behöver nyanseras och kompletteras för att bli mer rättvisande.”

Detta får DN till att partierna tycker det är dags att ersätta BNP som mått på välstånd. Och citerar gillande Carl B. Hamiltons synpunkt att BNP-måttet är robust, lämnar lite utrymme för fusk.

Att måttet är robust betyder inte att det är ett bra mått på välstånd. Att ett tumstock är ett bra och robust mått på längd betyder inte att det är ett bra mått på vikt, även om längre människor tenderar att vara tyngre.

BNP har vad jag minns av sina upphovsmän inte avsetts vara ett mått på välstånd – det konstruerades som ett mått på ett lands ekonomiska aktivitet. Vackert så.

Och det kanske har fungerat som ett ungefärligt mått på välstånd, under vissa perioder och förhållanden.

Problemet är att BNP alltför ofta används som ett mått på välstånd, och den ensidiga inriktningen på tillväxt (d.v.s. ökning av BNP) som politiskt mål. Problemet som SEB-ekonomen Klas Eklund tar upp i SvD är att detta ställer till problem, särskilt eftersom miljöbelastningen hanteras på ett undermåligt sätt. Och det blir allt viktigare.

I huvudledaren illustrerar DN problemet. Man skriver ”För Storbritannien, liksom alla länder, är tillväxt en förutsättning för utveckling. Att så snabbt som möjligt resa sig ur den pågående krisen vore det bästa sättet för landet att förebygga fler kravaller.”

Mot det skulle man kunna invända att det finns länder med lägre BNP än Storbritannien som inte upplever kravaller. Men det är ungefär samma logik som används i huvudledaren (det finns folk i fattiga områden i England som inte kastar sten…), eller för den delen indirekt även i SvD:s huvudledare . Och det lider av samma brist på förmåga att läsa innantill som DN uppvisar i ledarsticket.

Det som ledaren uttrycker är rörelsen, inte nivån. Och så skriver man att tillväxt är en förutsättning för utveckling, inte att det är en förutsättning för välbefinnandet. De två behöver inte vara samma sak.

I tidigare inlägg i dagarna har jag skrivit om att tillväxt inte räcker. Att möjligheterna för tillväxt är mer begränsade än tidigare, av både ekonomiska skäl (skuldbördan) och miljömässiga skäl. Min slutsats är att vi måste bryta den ensidiga fokuseringen på att jaga ständiga BNP-ökningar till varje pris. Man bör se mer på konsekvenserna av de åtgärder man vidtar för att öka tillväxten, tillväxtens innehåll, och tillväxtens användning. För att se till att dessa inte motverkar mål som utveckling eller välbefinnande. Och att vi måste hitta andra sätt att nå målen.

Att öka ojämlikheten för att öka BNP-tillväxten kanske inte ger tryggare och mer välmående samhällen. Att under alltför lång tid öka skuldsättningen för att tillfälligt öka BNP genom ökad konsumtion kanske bäddar för finanskriser på sikt. Att tillåta miljöbelastningen att öka för att BNP ska öka är som att öka miljöskulden.

Jag tycker, till skillnad från DN, Moderaterna och Carl B. Hamilton, att dessa saker är värda att utredas.

Men sen så ville inte Carl B. Hamilton ens att staten ska räkna på hur mycket koldioxidutsläpp i andra länder som går åt för att producera den svenska konsumtionen (s 448).

Stockholmsluften - Skiter staden och regeringen i hälsan och EU?

2011-08-10T19:23:00.003+02:00

Läser i Mitt i Södermalm att det finns en oro för långa köer och bilkaos efter semestern (s 5). Skälet är olika större vägarbeten som pågår. Man nämner bl.a. att Honsgatan och Ringvägen har fått extra mycket trafik i sommar, och att det kommer att bli ännu värre. En projektledare på trafikkontoret säger att ”Boende i innerstaden får helt enkelt räkna med mer trafik framöver”.

Jaha? Och hur blir det med luften då? Det kan hända att beslutsfattarna i stadshuset tycker att folk får skylla sig själva om vår hälsa påverkas av trafiken. Men dessutom bryter vi redan mot EU:s regler för luftkvalitet. Bland annat just i Stockholm. Och just på Södermalm. Det är bindande regler som skulle uppfyllas redan 2005. Men som fortfarande inte klaras i Stockholm.

Sverige fälldes för detta i maj i år, vilket var väntat. Domen gäller förhållanden 2005-2007. Men vi klarar fortfarande inte normerna. Det framgår av uppgifterna från miljöförvaltningen i Stockholm avseende hälsofarliga partiklar och kväveoxider. Ang. kväveoxider skriver förvaltningen: ”Minskningen har under senare år avstannat, troligen beroende på ökad andel dieselfordon i staden som leder till större utsläpp. För att klara normen på samtliga mätstationer krävs åtgärder som minskar trafiken i staden.”

Hur det går ihop med ökande trafik?

Innan Sverige gick in i EU framhölls det som en stor fördel ur miljösynpunkt att det inom EU finns bindande miljöregler. Något som inte sades, men som verkar allt tydligare, är att när lokala och nationella politiker inte vågar ta sitt ansvar är det bekvämt att flytta fram beslutsfattandet till Bryssel. Där får man ta större ansvar för folks hälsa och miljö, samtidigt som de lokala och nationella politikerna slipper ta kontroversiella beslut.

Man undrar om staden eller regeringen tar normerna på allvar. Enligt våra egna riksdagsbeslut ska det t.ex. finnas ett åtgärdsprogram för att klara normerna, och det programmet ska uppdateras senast vart 6:e år. Stockholms plan är från 2004 och har inte uppdaterats ännu. Statens förlängda arm, länsstyrelsen, ansvarar.

En konkret sak man kan göra på kort sikt är att höja trängselavgifterna för att minska trafiken. Det kräver riksdagsbeslut. På längre sikt behöver man förbättra kollektivtrafiken och få snålare fordon. Och då måste man ta hänsyn till kväveoxider, inte bara koldioxid. Bland mycket annat.

Rovdjuren viktiga för ekosystem - ny forskning

2011-08-10T18:54:00.001+02:00

Eliminerandet av toppkonsumenterna i näringskedjan är möjligen den svåraste förlust vi åsamkat naturen. Det är slutsatsen av en lång rad forskare i tidskriften Science, enligt en notis i DN (pappersupplagan enbart) den 8 augusti. Ett utförligare referat av forskningen finns tillgängligt i Scientific American.

Forskare från flera länder hade samlats och diskuterat vad som händer när rovdjuren tas bort ur ekosystemen. Det visar sig att det fick omfattande följdeffekter i fall efter fall. Det handlar om uttrar, om lejon, om hajar – och om varg.

Det är en fråga som tagits upp i samband med vargdebatten i Sverige, men knappast fått någon större uppmärksamhet. Men det ger lite perspektiv på EU-kommissionens strid med Andreas Carlgren om vargjakten.

Konsumera för tillväxt

2011-08-10T18:16:00.003+02:00

”Vi är alla beroende av att amerikanska hushåll fortsätter att konsumera.”
Annars skulle den globala tillväxten begränsas.

Så sade SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist i DN för nästan exakt ett år sedan.

Resonemanget gick ut på att det är USA som får fart på den globala ekonomin, och tvåtredjedelar av tillväxten i USA kommer från den privata konsumtionen.

I dagsläget kan det kännas som ett rätt snävt och kortsynt resonemang. Det håller inte miljömässigt, och nu inte ens ekonomiskt. Den amerikanska konsumtionen har ju varit skulddriven, och skulddrivande.

I DN kunde man nyligen läsa ” 'Kina, den största kreditgivaren till världens enda supermakt, har alla rättigheter att kräva av USA att landet tar itu med sina strukturella skuldproblem och garanterar säkerheten för Kinas dollartillgångar', löd en formulering från Peking på lördagen."

Också en skribent som Rickard Swartz skriver att ”västvärldens gigantiska livsstilsbubbla kommer att krackelera och till sist lär spricka (och livsstilsbubblan är den farligaste av alla upptänkliga bubblor). Inför våra ögon pågår redan, sakta och obönhörligt som i en grekisk (sic) tragedi, eurons härdsmälta, och med euron riskerar EU och den gemensamma marknaden att försvinna. Samtidigt förlamas Amerika av skulder som Rom under imperiets sista dagar medan Kina – en civilisation byggd på helt andra värden än vår – står för dörren. Och Kina kommer knappast att diskret knacka på den.” Till skillnad från grekerna, som han snarast hånade för en månad sedan för att de levt över sina tillgångar, verkar han tycka att vi ska vara tacksamma mot att amerikanerna skuldsatt sig och därigenom hållit uppe världsekonomin, eller kanske livsstilsbubblan.

Liknande resonemang om att konsumera för tillväxten har förts i England. I dagens DN relaterar Nina Power upploppen i England till ”ett land där de rikaste 10 procenten nu har det 100 gånger bättre ställt än de fattigaste, där konsumtion byggd på privat skuldsättning i åratal har lyfts fram som en lösning för en vacklande ekonomi, och där den sociala rörligheten, enligt OECD, är sämre än i något annat land.”

Konsumtionen har byggt inte bara på en skuldsättning i ekonomiska termer, utan även i miljömässiga termer. Men skuldkrisen kanske tvingar fram ett omtänkande som länge behövts.
Ett problem är att tillväxten likställts med välbefinnande, eller åtminstone som ett nödvändigt medel för att nå välbefinnande. Att tillväxten inte räcker till har jag skrivit om i ett annat inlägg.

Vi får nog leta andra sätt att säkra välbefinnandet.

Räcker tillväxten?

2011-08-10T17:05:00.003+02:00

Tillväxt tas ofta som ett självklart mål för politiken. Fast egentligen borde den ses som ett medel för att nå andra mål.

En del av tillväxtens attraktivitet ligger i att folk antas lättare stå ut med ojämlikheter i samhället, bara det växer. Då kan också de sämst ställda se fram emot konkreta förbättringar för deras del.

Genom att prata om tillväxt kan man slippa den besvärliga frågan om fördelning.

Frånsett att detta behöver ifrågasättas av miljöskäl råkar det nu finnas flera tecken på att det inte riktigt fungerar.

Ett är att de åtstramningspaketen som nu kommer fram i finans- och skuldkrisens spår riskerar att slå mot tillväxten. Flera ekonomer varnar för detta. Ett sätt att uttrycka det är att den riktiga krisen är alla arbetsvilliga som inte kan få jobb i USA och Kriseuropa. Men krisländerna har inga pengar kvar till att stimulera en tillväxt som skulle göra det lättare att betala skulderna. Som t.ex. Johan Schück skriver i dagens DN (papperstidningen) ”…världens regeringar och centralbanker redan har överutnyttjat sina vanliga ekonomisk-politiska medel. Många länder har så stora budgetunderskott att finanspolitiken inte längre kan utnyttjas för att ge stimulanser.” Det är ett påstående som en del mycket framstående ekonomer inte håller med om, men åtminstone en del (som Harvardprofessorn och tidigare chefsekonomen på IMF Kenneth Rogoff) menar att det är mindre farligt att släppa loss en viss inflation. Vilket en del bedömare menar att ECB:s uppköp av statspapper just riskerar att göra, fast på ett kanske dyrare och mindre målsäkert sätt.

Och att återigen begära att hushållen i USA ska öka sin konsumtion för att få fart på hjulen är liksom inte aktuellt. (Se ett annat inlägg om detta.)

Dessutom kan åtstramningspaketen slå hårdast mot de redan utsatta. Det ligger nära till hands att undra om det har bidragit till protesterna i Grekland. En artikel i DN i dag anger det som en förklaring till upploppen i England.

Nu kommer exempel från Israel och Kina om att tillväxt inte räckt för att stävja protester. Ökade matpriser och ökade klyftor till följd att politiken för att öka tillväxten har retat upp folk. I en artikel i måndagens DN står att tillväxtpolitikens reformer ”som givit utdelning i form av ökad export och främmande investeringar, har samtidigt vidgat klyftorna, satt sprätt på priserna och ökat bördan för en rad grupper.” (Hittar inte artikeln på nätet, däremot speglas läget lite i en annan artikel på nåtet.) I en annan artikel i samma nummer skrivs om Kina att ”Det kinesiska kommunistpartiet har som övergripande mål att ekonomin ska fortsätta växa snabbt och uthålligt…Ett annat mål är att landet förmår skapa minst åtta miljoner nya arbeten varje år. Därmed hoppas ledningen till stor del att undvika arbetslöshet och kritik mot hur landet styrs.” Ändå finns protester, framför allt livsmedel har blivit dyrare. (Hittar inte heller den artikeln på nätet, däremot en annan artikel om prishöjningar och socialt oro i Kina.)

Om tillväxt inte är möjligt (av miljö-, skuld- eller åtstramningsskäl) eller tillräckligt för att dämpa socialt oro uppstår frågan om den är nödvändig. Det kanske finns andra medel att nå de mål som man vill ha tillväxten till att nå.

Den diskussionen känns aktuell igen.

Ska Sverige ge villkorslös hjälp till Euron?

2011-08-10T10:48:00.003+02:00

Sverige har klokt nog hållit sig utanför Euron. Ändå skriver Johan Schück i DN i dag (papperstidningen, hittar det inte på nätet) att Sverige bör hjälpa till att rädda Euron, och de europeiska krisländerna.

Han menar att det ligger i Sveriges intresse.

Det kan ligga något i det. Men det väcks i så fall ett antal frågor.

• Bör Sverige delta på ett sätt som är extremt dyrt och socialiserar förlusterna för alla privata aktörer, eller på ett sätt som är mer kostnadseffektivt och riktar in stödet till de banker och möjligtvis försäkringsbolag som annars riskerar att gå omkull med stora spridningseffekter? (ECB:s stödköp av statspapper verkar vara av den första sorten.)
• Bör stödet till banker och försäkringsbolag vara villkorslös och hålla deras ägare förlustfria, eller bör det leda till kompensation till skattebetalarna i form av ägarandelar?
• Bör man skärpa kraven på bankerna för att minska deras riskbeteende? Som jag tidigare skrivit finns intressanta förslag om detta från tunga ekonomer, inklusive nobelpristagare.

Några av de förslag som varit uppe handlar om
• Att bankerna inte bör få investera i vissa typer av komplicerade och svårvärderade finansiella produkter (t.ex. CDS).
• Att bankerna inte ska få klassa statspapper som riskfritt.
• Att bankerna inte bör få handla med statspapper från andra länder.

De sista två förslagen skulle kanske kunna kombineras till ett mjukare förslag om att
• Statspapper från andra länder bör inte behandlas som riskfria i bankernas kreditgivning.

Schück tar inte upp sådana frågor. Han skriver bara att Sverige ska ”förklara sig villigt att delta i kommande stödaktioner inom Euroområdet.”

Jag undrar om inte Sverige kan ställa lite villkor, ifall vi ska ställa upp med pengar.

Jag ser att inte heller SvD:s ledare i dag tar upp sådana frågor. Det gör inte heller deras ekonomikrönikör i sina senaste artiklar. Däremot tar två LO-ekonomer i dag upp intressanta förslag som de menar regeringen bör genomdriva i Sverige i SvD.

Vem får notan för euroskulderna?

2011-08-10T03:33:00.003+02:00

En aspekt av Eurokrisen som jag tycker får för lite uppmärksamhet i svenska medier är vem som ska stå för notan – och varför. Den lyser med sin frånvaro i t.ex. en ledare i SvD i dag. Diskussionen är mycket tydligare i det jag tar del av från Tyskland, och framför allt USA. Kanske bidrar distansen till klarhet.

En bild är att Grekland, Portugal, Italien med flera ska spara sig ur krisen. Men som flera ekonomer påpekar drar åtstramningspaketen ner tillväxten. Och tillväxt skulle göra det lättare för länderna att betala sina skulder. Dessutom blir det svåra sociala problem. Den generation som nu blir färdiga med sina utbildningar i krisländer lär få svårt att hitta jobb. Och om börderna upplevs som orättvist fördelade inom landet kan det blir oroligheter.

Särskilt i USA menar flera tunga ekonomer att de europeiska krisländerna aldrig kommer att kunna betala av sina skulder. Det är då bättre att skriva ner skulderna. D v s att banker, pensionsfonder, försäkringsbolag och andra som köpt statspapper från Grekland, Portugal och vem det nu är får finna sig i att dessa blir mindre värda. En del av denna diskussion har jag skrivit om tidigare, t.ex. här. Som jag också tidigare skrivit om har motsvarande diskussion förts i Tyskland.

ECB försöker nu förhindra en sådan utveckling genom att stödköpa statspapper från krisländerna. Men pengarna räcker inte för stora åtgärder som många menar kommer att behövas. Och det finns ett motstånd hos många väljare i rikare länder. Frågan är också om denna väg inte är alltför dyr.

ECB:s stödköp och andra åtgärder från EU sägs vara nödvändiga för att förhindra en härdsmälta inom det finansiella systemet. Men stödköpen innebär att alla långivare och investerare hålls skadefria, även de som inte behöver stödet. Är det inte bättre att låta de som lånat eller investerat fel ta smällen? Då har ECB och regeringarna i de andra länderna mer pengar över för att stödja de banker som verkligen behöver stöd. Och man kan ställa villkor för stödet, i klartext att man tar andelar av ägandet mot att man ger stödet. Andelar som sedan kan säljas om och när det blir bättre tider.

Detta – bortsett möjligen ifrån sista delen – är vad ekonomiprofessorn Lars Calmfors verkar vara inne på enligt en artikel i DN (”Stödpaketet värre än en ny finansiell kris” 2011-08-05 – jag hittar den inte på nätet.) DN skriver:
”Jag tror att vi kommer att få se flera länder göra stora skuldnedskrivningar. Då får EU:s räddningsfond rekapitalisera bankerna som annars skulle gå omkull, säger Lars Calmfors. Han understryker att en sådan utveckling också skulle ge en bättre fördelning av det ekonomiska ansvaret mellan skattebetalare och privata långivare.”

Det är en av de få tydliga spår av den diskussionen som jag lyckats hitta i svenska medier.

Politiken inom EU och ECB verkar gå ut på att skattebetalare i de rikare EU-länderna och arbetslösa i krisländerna ska ta hela, eller större delen, av smällen. Som nobelpristagaren Joseph Stiglitz påpekar är det ett politiskt ställningstagande. Han menar att ECB tar allt för stor hänsyn till bankernas perspektiv. En annan nobelpristagare i ekonomi föreslår att banker inte bör få låna till regeringar i andra länder, eftersom de inte kan värdera risken. Vid en sådan omreglering slipper EU omvandlas till en politisk union.

En del av den europeiska politiska förlamningen beror nog på frågan om vem som ska få notan – och hur man ska få folk att ställa upp på det. Jag undrar just vad den svenska regeringen anser i de här frågorna?

Den mellanstora bubblan börjar pysa

2011-08-10T02:06:00.004+02:00

När jag började detta blogg i februari 2009 skrev jag att den finanskris vi då upplevde var att den lilla bubblan sprack: bostadsbubblan och den finansbubbla den var kopplad till. Många boende och finansföretag hade levat över sina tillgångar och dragit på sig för stora skulder.

Jag skrev då att det var bara den lilla bubblan. Den mellanstora bubblan är den amerikanska dollarn, att USA som helhet länge levt över sina tillgångar och dragit på sig för stora skulder. När den bubblan spricker är det riktigt allvarligt för ekonomin. Däremot missade jag att ta med Eurobubblan.

Men den stora bubblan, det är att hela vår generation, och då särskilt de välbeställda (dit det stora flertalet i Västeuropa och USA tillhör i ett globalt och historiskt perspektiv) har levt över jordens tillgångar och dragit på oss en miljöskuld. När den bubblan spricker är det riktigt riktigt allvarligt – och inte bara för ekonomin.

Som för de andra bubblarna finns de som varit förutseende och varnat. När det gäller den stora bubblan och vår generations miljöskuld skrev t.ex. FN:s Brundtlandkommissionen klart, elegant och bitande om det 1987.

Vem som ska spela den rollen som börsen, marknaden, kreditvärderingsinstitut och Kina nu gör och säga att ”hallå, nu håller det inte längre, nu måste man göra något även om det är smärtsamt” är dock inte lika lätt att veta.

Nu pyser som sagt den mellanstora bubblan. Och den gör det i vad som kallats för en ”perfekt storm”. Eurozonen upplever en kris som hotar dess existens. Japan tampas fortfarande med följderna av tsunamin och att deras kärnkraftsbubbla spruckit i Fukushima, och en statsskuld på 210% av BNP (enligt DN 2011-08-04). Kina dras med problem med inflation och folkligt missnöje med bl.a. matpriserna. Alla de stora ekonomier har bekymmer.

Som många påpekar finns det saker man kan göra för att förbättra situationen i åtminstone Eurozonen och USA. (Jag har skrivit om Europa tidigare, kommer förhoppningsvis att göra det mer framöver). Det sitter mycket hårt åt politiskt. Men den allvarliga krisen kanske mobiliserar beslut som annars inte skulle fattas. Redan märker man att en del problem erkänns öppet i medierna på ett sätt som inte gjorts tidigare, t.ex. om att Euron inte fungerar utan en gemensam finanspolitik, en politisk union eller t o m Eurozonens förenta stater. Även om det också känns som om våra stora medier ryggar tillbaka för en del obehagliga frågor och hellre ägnar sig åt ”vad betyder det för den och den gruppen på kort sikt” – småsparare, pensionerna, bolånen. En fråga som jag tycker behöver mer uppmärksamhet är t.ex. vem som ska betala för krisen i Europa.

Men den viktiga frågan är hur man kan hantera den lilla bubblan och den mellanstora Euro- och dollarbubblan utan att förvärra den stora miljöbubblan. Jag ser att Rickard Swartz tar upp frågan i DN (han skriver om ”livsstilsbubblan"), men mest i en resignerad ton, påminnande snarast om Madame de la Pompadour (”efter oss, syndafloden”).

Teknikneutralitet

2011-07-19T11:35:00.001+02:00

Radionyheten om biogas som jag skrev om tidigare följdes upp av en diskussion.

Jag studsade på att moderata riksdagsledamoten Cecilie Tenfjord-Toftby (C T-T) var inne på att politikerna inte ska välja teknik - och så använde hon en förljugen historiebeskrivning för att slå fast sin poäng.

Teknikneutralitet har länge varit ett honnörsord i energipolitiken, åtminstone när det gäller förnybar energi. Tanken är att politikerna inte ska göra riktade satsningar på teknik – biogas, solceller osv. Utan man ska bara säga att förnybar energi ska användas och låta marknaden bestämma vilken förnybar energiform som är bäst.

En grundtanke är en klädsam ödmjukhet: politikerna inser ibland att de inte har den kunskap som krävs för att kunna satsa rätt. Alla satsningar på kärnkraft är ett exempel på det. Kanske mindre medvetet – men mycket reellt – är också att det är svårt för politiken att byta spår, om man en gång satsat fel. Det är naturligt att inte vilja inse att man har haft fel, särskilt om man har pläderat för något offentligt under en längre tid. Detta förstärks av den politiska prestigen, eller rädslan för kritik från medierna eller opposition eller de företag och enskilda som följt de politiska signalerna, om man erkänner fel och byter spår. Kärnkraften är återigen ett bra exempel, men det finns flera.

Så det finns starka skäl som talar för den sortens teknikneutralitet som C T-T talar för.

Samtidigt innebär ”teknikneutraliteten” att politikerna överlåter det som kan vara viktiga vägval till högsta imperfekta marknader. Företag kan också ha svårt att byta spår. Ledande personers ställning kan vara beroende av att man behärskar en viss teknik. Kärnkraften är återigen ett bra exempel. I branscher som domineras av ett fåtal företag kan dessa hämma utbyggnaden av ny teknik, som jag skrivit om tidigare. Företag och marknader tänker ofta kortsiktigt.

Och det kanske viktigaste: eftersom man inte betalar sina miljökostnader fullt ut skickar marknaden gärna helt fel signaler om vad som är bra för samhället. Detta kan förstärkas av handel. Koldioxidutsläpp från skogsskövling för att få fram palmolja är ett exempel.

Så kanske politikerna ändå måste prioritera vissa tekniker före andra. Men då vill det till, att de gör en bra framtidsanalys, att de kan se bortom kortsiktigt tänkande mäktiga intressen och att de har en helheltssyn. Jag tror att om man gör sa kommer man att finna att biogas är bra, men inte obegränsad.

Och så till C T-T:s historiebeskrivning. Hon påstår att den socialdemokratiska regeringens lag om att bensinmackar måste erbjuda förnybara drivmedel är ett skäl till att biogas inte byggts ut mer. Det är helt fel. Den lagen är just teknikneutral. Den kan ha bidragit till en överutbyggnad av etanolpumpar – det var ju det som marknaden, med alla dess brister, valde. Men utan lagen hade det inte blivit mer biogas.

Fast det är kanske orättvist att skriva om ”förljugen historiebeskrivning”. C T-T tror antagligen på det hon säger. Hon är då bara felinformerad.

Och såtillvida har hon rätt: felinformerade politiker bör inte välja teknik.

Biogas - regeringen inte helt passiv

2011-07-19T11:22:00.003+02:00

Vaknade i morse till ett inslag om biogas på radionyheterna. Ingången var att regeringen segar om biogas.

Det klagades bland annat på att biogasen i t.ex. Stockholm inte räcker till. Ett problem här är att Moderaterna så länge vägrat satsa på insamling av matavfall från hushållen, som man gör i t.ex. Västerås. Där rötas det till biogas. I stället har M i Stockholm velat elda upp avfallet i sopförbränningsanläggningar.

I radioinslaget klagades också på att det inte kommit någon nationell biogas strategi från regeringen. Detta, trots att Miljöminister Andreas Carlgren redan för drygt ett år sedan lovade att en nationell strategi för hur biogasen ska byggas ut skulle komma inom kort. Ett förslag finns, men den bereds fortfarande på Näringsdepartementet.

Fast Maud Olofssons Näringsdepartement har inte varit passiv i frågan. I våras godkände den ett tillstånd för första etappen av en stor gasledning. Denna etapp gäller sträckan från Gislaved till Jönköping. Men redan innan tillståndsansökan hamnade på regeringens bord 2006 var det klart att Sydkraft (numera E.On) ville bygga en ledning upp genom Mellansverige till Oxelösund, Örebro, Falun och Gävle. Det är frågan om en enorm satsning.

Så visst har regeringen agerat i gasfrågan. Regeringens beslut har fått kritik av SNF, LRF, Svenska Bioenergiföreningen och Anders Wijkman, som har krävt att regeringen river upp beslutet. Ledningen, om den byggs, kommer att vara ett hot mot utbyggnaden av biogasen.

Men sen så ingår den inte i det förslag till nationell satsning på biogas som Energimyndigheten och Jordbruksverket tagit fram , och som Näringsdepartementet fortfarande bereder.

Att räkna koldioxidutsläpp

2011-07-14T16:44:00.002+02:00

I en artikel i SvD i dag tar Birger Schlaug upp frågan om hur vi ska räkna på våra koldioxidutsläpp. Är det utsläppen i Sverige, eller utsläppen från vår konsumtion minus utsläppen från vår export? Både är viktiga, men jag håller nog med om Schlaug om att det senare är viktigare.

När det gäller miljöns ställning i Almedalen eller MPs språkrörs agerande är det en annan sak. Enligt senaste numret av Miljöaktuellt var det ett rekordstort intresse för klimat-, miljö- och energifrågor i Almedalen. Åtminstone om man räknar till antalet seminarier och andra evenemang.

Det är inte vara ett problem om inte MPs språkrör pratar miljö vid ett specifikt tillfälle. Däremot blir det ett problem om inte MP når ut med ett bra miljöbudskap.

Hur mycket energi Birger Schlaug än ägnar åt att etablera sig som fri debattör och kritisera sitt gamla parti så befarar jag att det kommer att dröja innan jag hör honom i panelen på God morgon Världen på en söndagförmiddag.

Det är synd. Han har ett angeläget budskap.

Rätt att överklaga

2011-07-12T12:18:00.001+02:00

Ser att företaget Nordkalk ansökt om ett utökat kalkbrott på Gotland.

Nordkalk har fått tillstånd till ett nytt kalkbrott, sedan Andreas Carlgren och den borgerliga regeringen gått in och gjort en skräddarsydd ändring i miljöbalken. Man tog bort en ”stoppregel”, som hindrade nya brott som kan allvarligt påverka biologisk mångfald. Men, för Carlgren var det tydligen viktigare att Nordkalk kan få sitt stenbrott.

I sina tidigare diskussioner med Gotlands kommun ska Nordkalk, enligt vad jag hört, ha hänvisat till EU:s råvaruinitiativ som ett argument för att kalkbrottet ska tillåtas. Det hade rimligen inte de i Gotland så bra koll på, men just det gör det tacksamt att skrämmas med EU. (Att råvaruinitiativet inte har med saken att göra, eller i så fall högst indirekt, är en annan sak.)

Nu ansöker som sagt Nordkalk om tillstånd att utöka ett befintligt brott. Och så vill man kunna böra brytningen innan tillståndet vunnit laga kraft. Detta, för att produktionen ska kunna fortsätta utan avbrott.

Alltså, om någon överklagar vill de kunna köra på ändå. Rätten att överklaga blir då snudd på meningslös. För tänk om det finns goda skäl till ett överklagande, och att den som överklagar vinner? Så dags då, om Nordkalk redan hunnit ställa till med skada.

Men domstolen har tydligen redan gjort så i ett annat fall. Och då vill Nordkalk också ha.

Är det tillväxt som ger tillit?

2011-07-12T10:36:00.002+02:00

Mats Hallvarsson skriver i DN i dag en replik på en tidigare artikel från Håkan Juholt och Ed Milliband. De hade skrivit att tillit är en förutsättning för tillväxt.

Hallvarsson skriver det snarare är tillväxten som är en förutsättning för tilliten. Han skriver om ”den ekonomiska utvecklingen, från överlevnadsekonomi till industriell ekonomi till postindustriell ekonomi ger en stark prognos för förändringar i kulturella och sociala värderingar”. Hallvarsson avslutar med en uppmaning till Håkan Juholt, som verkar gå ut på att man ska satsa på tillväxt som ett uttryck för en frihetsrörelse. Av rubriksättningen och inte minst Hallvarssons avslutning är det lätt att dra slutsatsen att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för ökad tillit här och nu.

Men vänta ett tag. Övergången från överlevnadsekonomi till industriell ekonomi är en sak. Fast det kan vara så, att efter en viss nivå så ger inte ökad BNP-ökning nämnvärt mycket mer av välbefinnande, eller för den delen tillit. Det kanske blir andra faktorer som blir viktigare.

Och då finns en hel del forskning som tyder på det. Efter en viss nivå betyder till exempel minskade klyftor mer för trygghet och välbefinnande – och, enligt Susan George, som hänvisar till Wilkinson och Pickett, tillit – än ytterligare ökning av BNP.

Vad säger då de forskare som Hallvarsson hänvisar till? Jag går till en artikel i SvD där de presenterades som mottagare av ett svenskt pris i samhällsvetenskap.

”Existentiell trygghet, frånvaron av ständig och malande oro för den egna tillvaron när det gäller mat för dagen, sjukvård, skolgång för barnen, omsorg på ålderns höst, pension att leva på, är emellertid vad som på allvar öppnar för den ljusare och bättre värld som Inglehart och Norris, framför allt med det välmående Europas utveckling framför ögonen, ser som möjlig. Sådan existentiell trygghet är given för dem med stora individuella resurser.

Det är emellertid när staten träder in på scenen och blir omfördelande, när således en välfärdsstat växer fram, som existentiell trygghet blir en realitet för flertalet – och samhället i sin helhet blir tryggt. Existentiell trygghet är alltså intimt förbunden med en viss grad av jämlikhet. ”

Hoppsan, det låter mer som Juholt/Milliband, än det som Hallvarsson skriver.

Bara för att övergången från överlevnadsekonomi till industriell ekonomi hänger ihop med ökad tillit eller ökat välbefinnande behöver det inte betyder att ännu mer ökad BNP här och nu är det som ger mest välbefinnande i ett redan rikt land som Sverige.

En helt annan fråga är om BNP-ökningen är av en sådan art att den ryms inom naturens gränser. Det är liksom en förutsättning. För annars kommer den att leda till ännu värre problem längre fram.

FP vill ha mer invandring

2011-07-07T09:57:00.002+02:00

Folkpartiet vill nu ha mer invandring.

Åtminstone av högutbildad arbetskraft, gärna med kapital för att starta nya företag.

Jag undrar just vilka det är som de vill ha. I utvecklingssammanhang finns en diskussion om ”brain drain” från u-länderna. Det kan vara ett problem för deras utveckling, att utbildade människor sticker till rika länder.

Samtidigt är det ett sätt att bedriva ”bistånd” på. Det privata biståndet från utvecklingsländerna själva, från folk som emigrerat och skickar tillbaka pengar till sina familjer i hemländerna, lär vara betydligt större än det officiella biståndet (om det är lika effektivt är en annan sak). Och så händer det att folk åker tillbaka, och tar med sig kunskaper från det rika landet.

En slutsats är att konsekvenserna för utvandringslandet beror på. Undrar just hur mycket Folkpartiet tänker ta hänsyn till det.

Å så undrar jag varför man inte tar bättre vara på dem som redan är här.

Jag vill minnas att jag hörde Jan Björklund hänvisa till Kanada. Lustigt, jag har också hört om Kanada från vänner och bekanta som kommer eller härstammar från ”nordafrika och mellanöstern”, som det numera sägs. De jämför med sina släktingar, vänner och bekanta i Kanada, och säger att det gått mycket bättre för dem att komma in i samhället där. Så de i Sverige utbildade barnen söker sig gärna utomlands. Det vill säga: de tror det är lättare för folk med muslimsktklingande namn att få jobb i andra länder än i Sverige.

Det är bra att folk får flytta dit de vill. Men det är inte bra att Sverige inte tar bättre vara på dem som är här. Det finns självförstärkande mekanismer, som det gäller att bryta.

Till exempel. Det är naturligt att en del arbetsgivare är rätt krassa – betalar inte mer än man måste. Jag har tidigare arbetat på en sådan arbetsplats. Den person som då kan få ett jobberbjudande på annat ställe kan på så sätt förhandla upp sin lön för att stanna kvar. Eftersom folk med konstiga namn statistiskt sett har svårare att byta jobb i Sverige kan det vara en faktor som bidrar till att de hamnar efter i löneutvecklingen. Samma kan gälla andra utvecklingsmöjligheter. Sedan finns det företag som kommit på att det just därför kan vara smart att rekrytera från grupper som ligger sämre till på arbetsmarknaden, familjeägda Max hamburgerrestaurangers satsning på personer med funktionshinder är det ofta omnämnda exemplet (förhoppningsvis inte undantaget).

Det är ett mödosamt arbete att på så sätt bryta destruktiva mönster. Det går nog snabbare att, som FP nu vill, locka hit duktigt folk från andra länder.

Fast deras barn får kanske flytta vidare.

Centerledaren med minnesluckor

2011-07-07T08:30:00.001+02:00

Hör Maud Olofsson fräckt påstå i radion att det byggs förnybar el som aldrig förr i Sverige (tänker hon då bort vattenkraften?) och att det beror på den moderatdominerade regeringens energiöverenskommelse. För att i nästa andetag förklara att det främsta styrmedlet är elcertifikat.

Det var ett system som infördes under den socialdemokratiska regeringen. Fast det kanske Maud Olofsson har glömt?

Carlgren mot allemansrätten

2011-07-07T00:21:00.002+02:00

Så har miljöministern Andreas Carlgren sagt att han kan tänka sig att inskränka allemansrätten.
Knappast förvånande: LRF har en tid drivit kampanj om saken. DN har tagit ställning för LRF:s linje i en ledare. LRF har haft uppe frågan på ett seminarium under Almedalsveckan.

Det handlar om när någon kommer på hur man kan tjäna en slant genom att ta in turister, ha ridskola, eller genom att se till att bär plockas som annars bara hade ruttnat i skogen.

Hur ska man se på det?

Bra, att någon tar vara på resurser? Bra, att någon har kommit på ett sätt att försörja sig på landsbygden? Bra, att det kanske till och med blir ett bidrag till bygdens utveckling?

Eller handlar det om avundsjuka, snikenhet? Om någon tjänar pengar på en annans mark, vill också markägaren ha en del av kakan. Inte för att det hindrar markägaren från att göra det man annars skulle ha gjort. Inte för att det är direkt synd om markägarna. Priset på skog har t.ex. gått upp rätt mycket (från t.ex. ca 31 tusen kr/ha 2004 till nästan 48 tusen kr/ha 2008).

Det är inte givet vad som är rätt. Det handlar om nya verksamheter, nya sätt att använda marken, som man inte tänkt på förut. Därför har det inte reglerats. Det regelverk som finns säger att den som kommit på det nya sättet att tjäna pengar inte behöver betala något till markägaren.

Men nu ska det bli ändring på det. Markägaren ska ha ersättning för att någon annan kommit på ett sätt att ta vara på resurser eller utnyttja något som markägaren själv inte kommit på. Därför att LRF vill det, och regeringen och Andreas Carlgren gör gärna det som LRF vill. Även om det t.ex. slår mot turismen i Norrland.

Om man nu tycker att det är bara rätt att den som vill utveckla landsbygden på detta sätt ska betala för det, om man vill dämpa framfarten i skogen, skulle man kunna tänka sig att pengarna går via staten till dem som äger skogar som behöver skydd. Andreas Carlgren har bevisligen haft svårt att få ihop de pengar som behövs.

De 190 miljoner som han t.ex. påstod att han fått fram till mer skogsskydd före valet visade sig bara vara typ 30 miljoner som Naturvårdsverket menar, eller om det var 90 miljoner som Carlgren nu hävdar. Å så går mycket av de pengarna som är kvar till att betala för tidigare löften. Pengarna räcker inte för att skydda skog som behöver skyddas, för att vi ska klara målet att hejda förlusten av biologisk mångfald.

Däremot har han varit i Nagoya och skrivit under en internationell konvention som säger att det behövs nya, innovativa sätt att få finansiering för skydd av biologisk mångfald. Det kanske skulle platsa där?

Nej, det är viktigare för Centern att ge skogsägarna ännu en slant.

Svenskt näringslivs hobbyrapport

2011-07-06T14:15:00.001+02:00

Den organisation som kallar sig själv för ”Svenskt näringsliv” försöker förklara sitt utskällda almedalsutspel. Det går sådär.

Vice vd:n Annika Lundius skrev i går på SvD.se att ”det är hobbykurserna vi ifrågasätter”. Och med det menar hon kurser i ämnen som saknar forskaranknytning.

Vilka menar hon då med ”vi”, undrar jag? Omfattar det ”Svenskt näringslivs” chefsekonom Stefan Fölster? Han har ju gått till angrepp på en kurs om Happy, som gissningsvis syftar på det som på svenska kallas för lyckoforskning, och där det finns en omfattande forskning bakom. I ett inlägg häromdagen (Välbefinnande hot mot "Svenskt näringsliv") hänvisade jag bl.a. till en bok av förra Harvardpresidenten Derek Bok. Det handlar bl.a. om vad som ger välbefinnande (kanske inte bara konsumtion) och andra sätt att mäta det än bruttonationalprodukten BNP.

Ska vi förstå det så, att Stefan Fölster ingår i Svenskt näringslivs ”vi”, men man har helt enkelt inte kollat upp vilka av kurserna som faktiskt har forskningsanknytning? Inte gjort sin hemläxa, typ?

Yrvaken Björklund upptäcker oligopolet

2011-07-06T09:14:00.002+02:00

Hörde FP-ledaren Jan Björklund på radion för en stund sen.

Han har lite yrvaket upptäckt att det finns oligopol i elproduktionen i Sverige (eller med ett mer svenskt ord, fåtalsdominans). Tre bolag, Vattenfall, Fortum och E.On, står för sådär en 90% av elproduktion.

Visserligen finns, som de tre storas branschorganisation lyfter fram, en del import också. Men i grunden är det en oligopol.

Och Björklund har upptäckt att de tre stora inte har intresse av att bygga ny produktionskapacitet. Därför att då konkurrerar de med sig själva. Och då kanske också priset sjunker, vilket ju inte ligger i deras intresse. Vilket han skrev om i SvD häromdagen.

Duh, som min brorsdotter skulle ha sagt. Oligopol hämmar av just de skälen också den tekniska utvecklingen. Man vill hellre mjölka ur de sista vinsterna av det man har redan byggt, än att bygga nytt och konkurrera med sig själv. Det har jag bloggat om tidigare, om EU-nivån och nordisk nivå.

När jag läste nationalekonomi på Stockholms universitet i skarven på 1970- och 1980-talet var man så ivrig på att inpränta i oss marknadsekonomins välsignelser att det vara bara några få, bara sista terminen, som läste om en kurs om hur reellt existerande företag och marknadsekonomier faktiskt beter sig. Som av en slump anlände ett nytt ex av Paolo Sylos-Labinis klassiska ”Oligopoly and Technical Progress” i brevlådan i går. Jag har köpt en ny, hade lånat bort mitt ex för många år sedan.

Tyvärr inte till Björklund, eller någon som kunde ha läst den för honom.

Och dessvärre drar Björklund sin vana trogen lite tråkiga slutsatser av sin upptäckt. Han har drivit igenom beslut om att Sverige ska tillåta nya kärnkraftverk. Men bara där det redan finns (det lokala politiska motståndet skulle annars vara för stort, den sovande björnen vill inte Björklund väcka). Det ger en fördel till de tre företag som redan driver kärnkraft i Sverige, d.v.s. de tre fåtalsdominanterna. Hittills har det inte varit något problem för liberalen Björklund.

Fast nu har det kommit fram att inte ens Vattenfall tycker det finns ekonomi i att bygga nya kärnkraftverk, vilket riksdagsledamoten Lise Nordin skrev om i SvD i går. Så nu vill Björklund att andra ska få bygga. Men oligopolisterna – Vattenfall, E.On och Fortum – äger marken. Så det blir ett problem.

De oligopolitistiska kärnkraftbolagen hindrar inte bara ny kärnkraft, de hindrar ju annan ny produktion också. Kärnkraftskramarna pekar gärna på att det gått trögt med utbyggnaden av förnybar produktion i landet. Ett skäl är just fåtalsdominansen. De tre stora har inget incitament att bygga ut förnybart, så länge inte marknaden växer, annat än tillräckligt mycket för att kunna säga att man har förnybart. Dessutom äger de stora delar av nätet och kan försvåra för mindre uppstickare. Konkurrensverket har pekat på problemen i sådär en 10 år.

Och nu har till och med Björklund vaknat. Vågar man hoppas att Folkpartiet ska komma på att det är smart med förnybar el om ytterligare 10 år?

Välbefinnande hot mot "Svenskt Näringsliv"

2011-07-01T06:27:00.005+02:00

Det självutnämnda ”Svenskt Näringslivs” utspel om att sänka stödet till studenter som väljer humaniora får massiv kritik. Flera menar att det är en del av deras avsikt – det drar uppmärksamhet till något seminarium de ska hålla, det skulle vara dåligt för näringslivet o s v. I en artikel som DN valt att inte publicera på nätet, vad jag kan se, skriver Jens Liljestrand att ”Svenskt Näringslivs” utspel ”är ett typiskt exempel på signalpolitik som långsamt men säkert flyttar gränserna för vad som anses vara en legitim åsikt i det offentliga samtalet.”

I en annan artikel av Fredrik Söderling och Ewa Stenberg i papperstidningen (men som DN valt att inte publicera på nätet) säger ”Svenskt Näringslivs” chefsekonom Stefan Fölster att han hoppas att kurser som ”Happiness” ska försvinner från högskolorna.

Jag vet inte vad just den kursen som pekas ut går ut på, kanske inte heller Fölster gör det. Men det låter mysko och låter sig lätt förlöjligas.

Syftet kan vara djupare än så. Det är i linje med vad Susan George skrivit om hur högern försökt skaffa makten över vår mentalitet. Och maktfrågan är ännu viktigare än ekonomin.

Det finns nämligen en omfattande forskning som börjar ifrågasätta om fortsatt ekonomisk tillväxt i rika länder verkligen ökar folks välbefinnande. Det är en inte oviktig fråga. Det får konsekvenser för välbefinnandet. Och det kan får konsekvenser för ifall vi ökar pressen på vår miljö och riskerar att centrala livsuppehållandesystem i vår natur kollapsar.

Den forskningen går ibland under namnet ”Happiness research”. Centrala frågor tillväxt, individualism och konkurrens ställs av ledande ekonomer, som britten Layard. Derek Bok, tidigare president på Harvarduniversitetet i USA, drar politiska slutsatser av forskningen, och skriver om hur offentliga satsningar på sådant som utbildning och barnomsorg kan bättre öka människors välbefinnande.

Det är klart att detta är ett hot mot Stefan Fölster och ”Svenskt Näringslivs” intressen och maktpositioner. Vi SKA inte vara nöjda. Vi ska ständigt jaga mer. På så sätt håller man hjulen i gång – och ”Svenskt Näringsliv” på gott humör. Timbro och Johan Norberg har följriktigt gått till angrepp mot lyckoforskningen.

”Svenskt Näringsliv” biter sig inte alls i svansen, som det står i SvD. Jag förstår att ”Svenskt Näringsliv” vill styra bort studenter från humaniora. De gör väl det de kan för att hindra att för dem farliga tankar från sprids.

DN och kärnkraften: En lögn upprepad...

2011-07-01T05:34:00.002+02:00

DNs ledarsida fortsätter att försöka nöta in det falska budskapet att valet står mellan kärnkraft och klimatet. Jag har skrivit om detta tidigare. Johannes Åman skriver nu i ett ledarstick (”Högt avvecklingspris”, som jag inte hittar på nätet) att den tyska kärnkraftavvecklingen ”kommer att ske till priset av en högre nivå på koldioxidutsläppen.”

Hur detta ska gå till förklarar man i vanlig ordning inte. Man förklarar inte hur kärnkraftavvecklingen ska öka taket inom EU:s handel med utsläppsrätter. Dvs hur kärnkraftavvecklingen skapar flera utsläppsrätter att föra in i systemet. Man förnekar underförstått möjligheten till att spara el, eller till att bygga ut alternativ.

I det tyska avvecklingsbeslutet ingår också uttryckligen att klimatmålet, att till 2020 minska växthusgasutsläppen med 40% jämfört med 1990, består.

Men men. Äger man megafonen behöver man inte förklara sig. En lögn upprepad tas för sanning, då är det bara för DN att fortsätta upprepa.

Däremot känns Åmans signerade ledare (om ett helt annat ämne) som finns på nätet betydligt mer initierat. Men sen så skriver han också ur egen erfarenhet – både som propagandist och filosofistuderande.

Bankernas kapital och rättvisan

2011-06-27T14:42:00.002+02:00

En bieffekt av Greklandskrisen är att den ekonomiska debatten har blivit öppnare.

I Spiegel går en ledande tysk ekonom ut hårt mot politiken att rädda bankerna. Han säger att räddningspaketen kommer i första hand att gynna banker, som inte förtjänar att gynnas. Och att det kommer att göra problemet ännu värre längre fram. Själv tycker han att det är en lönsam affär att köpa grekisk statspapper som marknaden bedömer som skräp. Han menar på att Europas politiker är så korkade att man kommer att betala mycket mer än marknadspriset på dem.

En amerikansk ekonom, ytterligare en tidigare chefsekonom på IMF, kritiserar EU för att inte ställa större krav på bankernas eget kapital. Han bekräftar i artikeln den ena delen av ordleken jag drog på Susan Georges seminarium i Stockholm i maj: att det handlar om en ”crisis of equity”. Equity, här i betydelsen bankernas eget kapital. På seminariet, som handlade om de sammanflätade ekonomiska, ekologiska och sociala kriserna, och går att se på ABF:s hemsida, handlade det också om equity, i betydelsen social rättvisa.

Det är kanske det en del av blockeringen handlar om i Grekland nu: att folk vill ha en rimlig fördelning av börderna i Grekland, mellan de som tjänat på den gamla politiken och de som kommer att drabbas av arbetslösheten och sänkta löner framöver.

Nya motorvägar lösningen på krisen?

2011-06-27T14:19:00.002+02:00

Det var på ett undanskymt ställe. Det brukar vara så, när man tar upp EU:s strukturfonder i svenska medier. Detta trots att EU:s regionalpolitik slukar bortåt 30% av EU:s budget, eller nästan lika mycket pengar som den mycket mer omdiskuterade jordbrukspolitiken.

Under en stor rubrik ”Nu börjar jakten på skattefuskare” stod det mot slutet av artikeln (som inte finns på nätet):

”Ekonomin ska stimuleras via EU:s så kallade strukturfonder. Stora infrastrukturprojekt ligger i träda eftersom den grekiska staten inte kunnat bidra med sin andel – nu ska fonderna ändå gå in och låta Grekland betala i efterhand.”

Sajten Eubusiness har en utförligare artikel om vad det handlar om. Flera av exemplen handlar om att underlätta för byggandet av motorvägar.

Om det är just motorvägar som är aktuella i Grekland vet inte jag. Men en hel del av EU:s inhemska utvecklingspengar, strukturfonderna m.fl. har gått till just motorvägar och andra projekt som inte är bra ur miljösynpunkt. Satsningar har byggt på en förlegad utvecklingsmodell, där man inte tagit hänsyn till grundläggande miljöförhållanden. Som växthuseffekten. Konsekvensen: mellan 1990 och 2004 ökade Greklands utsläpp av växthusgaser med 23%. I EU 15 minskade utsläppen under perioden med ca 1%.

Och det beror inte bara på att Grekland började på en så låg nivå. 2004 var Greklands koldioxidutsläpp per person högre än genomsnittet för EU-15.

Om man inte samordnar klimatpolitiken och EU:s politik för dess egen utveckling blir det klimatet som tar stryk.

Så jag undrar just ifall man tänkte på klimatet när man beslutat sig för lättnader för Greklands användning av strukturfonderna.

Eller om man sade, äsch, den dagen, den krisen.

Derivator, Greklandskrisen och räddning av fuskande banker

2011-06-23T01:35:00.003+02:00

New York Times har en intressant artikel om en variant av greklandskrisen som jag inte har hört förut: derivator, baserade på Greklands statsskuld. Dessa kan ha försäkrats av några bolag. Och dessa bolag kan ha dragit på sig större åtaganden än vad de kan fullfölja, om värdet av Greklands skuld skrivs ner. Man jämför med det kraschade amerikanska försäkringsbolaget AIG.

Om det är så, och i så fall vilka dessa bolag är, är det tydligen ingen som vet – utom möjligen bolagen själva. Men det är tydligen ytterligare en kategori av aktörer som kommer att räddas av offentliga ingripanden. Medan de ledningar som dragit på sig riskerna klarar sig mer eller mindre oskadda.

Detsamma gäller de banker som sålt derivatorna från början. Och dessa banker kan i sin tur ha haft tidig information om allvaret i Greklands problem, eftersom de hjälpte till att maskera problemen från början. Detta, enligt New York Times. Som rapporterades redan för ett år sedan var Goldman Sachs en bank som hjälpte regeringen fuska med statistiken.

Maud Olofssons avgång

2011-06-21T23:22:00.001+02:00

Så kom nyheten i fredags om att Maud Olofsson avgår.

Kan inte påstå att jag är ledsen. Jag tycker hon har satt makten före ansvaret.

Det kanske toppolitiker tror att den måste göra, för att få makten.

Särskilt om konkurrenterna lovar det. Lovar en grekisk partiledare mer pengar i plånboken än andra, ökar dess chanser att bli vald. Då är det bara att hoppas, att när kraschen kommer har man hunnit avgå. Typ. Som man gör med miljön.

Å så jag tycker hon har hycklat i sin argumentation.

Det kanske en toppolitiker tror att den måste göra, för att behålla makten. I alla fall lite, sådär.

Men det finns någon anständighetsgräns, och det har jag känt att hon har överskridit. Som i ett par interpellationsdebatter jag råkade höra i riksdagen fredagen innan Olofsson avgick. Som Jonas Sjöstedt på Vänstern kommenterade i en debatt om uranbrytning, verkade Olofsson desperat och körde enligt principen ”anfall är bästa försvar”. Fast hon har fört det till en högre nivå: Utfall är bästa försvar.

Strax innan, i en debatt med Miljöpartiets nya språkrör Åsa Romson om en stor fossilgasledning som Olofsson hade gett tillstånd till, hade hon slängt ur sig att hon tror att Miljöpartiet är avundsjuka på Centern. Som för närvarande är ungefär hälften så stort i opinonsundersökningarna.

Jaja. Har man inte bättre argument så har man inte.

Jag skrev detta dagen efter Maud Olofsson avgick (har haft lite datorstrul, därför kommer detta först nu), då får man ändå lust att försöka hitta något försonande och säga något positivt. Så här kommer straxt ett försök. Jag tar två frågor som kan ha plågat henne.

Greklandskrisen och Sverige

2011-06-20T10:27:00.003+02:00

Greklandskrisen fortsätter att rulla på. En del greker vill inte behöva betala (genom sänkta löner, högre arbetslöshet osv) det som deras politiska ledare ställt till med och andra tjänat på. EU sätter den grekiska regeringen under ökad press. Rätt givande att höra Lars Calmfors i radion i morse, han speglade stora delar av diskussionen hyfsat väl. Minns jag rätt var det dock några viktiga delar som fattades.

Centralisering av beslutsfattandet inom EU
Calmfors tog upp uppstramningen av en del budget- och kontrollregler inom EU. Men undvek, eller var rätt indirekt och otydlig om, den grundläggande frågan om en graftig centralisering av EU:s beslutsfattande. På tryggt avstånd i USA är harvardprofessorn Kenneth Rogoff, tidigare ledande ekonom på IMF, inte lika finkänslig. Under den provocerande rubriken "Europe's PIG-Headed Masters" hänvisar han till forskning som säger att det är svårt att i längden klämma åt ett lands ekonomi för att tvinga det att betla utländska kreditgivare. Fullföljs nuvarande inriktning finns riks för att det hela exploderar. Hans slutsats är att det är svårt att se hur euron kan överleva utan en starkare "fiscal" union, dvs med t ex beskattningsrätt.

Sveriges agerande
En annan fråga som sällan tas upp i medierapporteringen är hur Sverige ska förhålla sig. Jonas Sjöstedt uppger i sitt blogg att Anders Borg sagt i EU-nämnden i fredags att EU:s och IMF:s paket kommer att kosta Sverige (=skattebetalarna, eller de som annars fått ta del av skattepengarna) ca 5 miljarder kronor. Men Sjöstedt skriver att Borg först i ett sent skede börjat prata om att kanske bankerna måste vara med om att betala.

Chefen för "Centre for European Studies" Daniel Gros tar upp en fråga som kan verka som en detalj i sammanhanget, men som håller på att sumpas och kan bätta för framtida kriser. EU har regler för hur bankerna ska säkra att de har tillräckligt med pengar för att klara kriser. I de reglerna har man utgått ifrån att länder alltid kommer att kunna betala sina lån. (Till skillnad från vad som de flesta medger är fallet för Grekland.) Därför betraktas lån till medlemsstater i EU som säkra. I länder med egen valuta kan regeringen "trycka" mer pengar för att betala tillbaka till sina banker. Inom eurozonen kan man inte det. Därför bör man ändra reglerna. Lån till ett lands regering inom EU bör inte klassas som riskfria. Då blir inte bankerna lika sårbara om det krisar ihop sig, som nu för Grekland. Men enligt ett färskt förslag från EU-kommissionen ändras inte detta. Undrar just hur den svenska regeringen förhåller sig till det?

Vem ska betala förlusterna på greklandslånen?

2011-06-20T00:23:00.002+02:00

Den ansedda ekonomen Paul Krugman argumenterar i ett blogginlägg på NYTimes.com för att en omläggning av Greklands lån är oundvikligt. Samt, att den nuvarande europeiska politiken att inte låtsas om detta utan att försöka klämma åt Grekland kommer att fördröja återhämtningen, förlänga arbetslösheten osv. Han anser att det inte ligger i Greklands eller EU:s intresse, och frågar varför man fortsätter med den inslagna politiken.

Ett svar kom på radioprogrammet Godmorgon världen i går morse. Det handlar om att vinna tid för att flytta över förlustlånen från i första hand tyska och franska banker till de europeiska skattebetalarna, i första hand genom Europeiska centralbanken.

Enligt principen om att socialisera vinsterna. Fast argumentet är en diffus oro om att ifall bankerna får bära sina egna förluster så kanske de går omkull och det får konsekvenser för hela ekonomin. Så det blir billigare för skattebetalarna (och kanske arbetslösa i Grekland?), och för den delen bolånetagare i Sverige, ifall vi socialiserar förlusterna.

Ett alternativ skulle förstås vara att om skattebetalarna får ta över förlusterna, så får vi också överta vinsterna längre fram. Det vill säga att när vi går in för att rädda bankerna, så gör vi det på så sätt att vi också tar över ägandet. Eller delar av det.

Jag har bestämt för mig att ansedda ekonomer i USA, t.ex. Joseph Stiglitz, fört fram denna typ av förslag i samband med diskussionen om deras finanskris. Och att man till och med hänvisar till vad Sverige gjorde under krisen i början av 1990-talet. Men jag saknar det alternativet i den svenska mediarapporteringen om Greklandskrisen. Där handlar det mer om lata Greker och snåla tyskar.

Det är för övrigt uppfriskande att ta del av amerikanska ekonomers diskussion om ifall Grekland borde lämna euron. T.ex. Mark Weisbrot och Krugman.

DN:s globala utsläpp

2011-06-14T07:27:00.000+02:00

DN:s ledarskribent Johannes Åman påstår i gardagens tidning (papperstidningen åtminstone, jag hittar inte ledarsticket på nätet att en svensk kärnkraftsavveckling ”skulle leda till att världens samlade utsläpp av växhusgaser” ökar. (”En sann miljöpartist).

Hur det skulle gå till förklarar han inte. Kärnkraftskramarna tycks tro att påstår man bara något tillräckligt ofta så kommer folk att tro på det.

Inom EU regleras utsläpp av växthusgaser från elproduktion inom systemet för handel med utsläppsrätter. Kanske svenska ledarskribenter skulle ha lättare att förstå hur det hänger ihop om man använda en översättning av det engelska uttrycket ”cap and trade”. Det betyder: man sätter ett tak för utsläppsrätter och utsläppen. Så får man handla med utsläppsrätterna inom det taket.

Vill någon inom de berörda branscherna inom öka sina utsläpp får någon annan inom EU minska sina utsläpp – man har satt ett tak för utsläppen från början. Detta går naturligtvis inte ihop med påståendet att de globala utsläppen ökar.

Det finns säkert en och annan inom, säg Vitryssland Ryssland som gärna till tjäna lite euros på elexport till Tyskland eller Sverige. Kanske Johannes Åman och DN tror att det kommer att bli mer import av kolkraft från Vitryssland?

Fast när den borgerliga majoriteten i riksdagen röstade för ett drygt år sedan för att öppna för byggandet av 10 nya kärnkraftverk i Sverige var en av de första reaktionerna att tunga namn inom det danska energietablissemanget sade att Danmark kan låta bli att investera mer i vindkraft.
Det är kanske ett mer sannolikt scenario.

Kommunistisk diktatur eller storkapitalet?

2011-06-08T20:59:00.001+02:00

I dag såg jag en visning av Ulrika Björkstén och Folke Rydéns upprörande film om övergödningen av Östersjön, Vårt grisiga hav.

I filmen drar sig polska bybor för att prata om den lokala svinfabriken. Det multinationella bolaget som äger megafabriken har hotat stämma alla som sprider ”osanningar”.

I den kommunistiska diktaturen Vitryssland är det inte heller lätt att få uppgifter om megasvineriet.

Så jag frågade filmaren: Vem var bäst på att tysta miljökritiken – den kommunistiska diktaturen, eller storkapitalet?

Det var visst inte så lätt att veta, men förstod jag rätt vann storkapitalet denna gång.

Det kan nog ha sina risker var stans att påtala miljöproblem och, som doktor Stockmann i Ibsens pjäs bli en folkefiende. De som vågar är värt allt stöd.

Oavsett boven är en kommunistisk diktatur eller privat storkapital.

PS: Smithfields, som äger fabriken i Polen, fick för övrigt offentligt stöd genom Europeiska utvecklingsbanken, där Sverige är medlem, för sin etablering i där.

Finanssektorns marknadsmisslyckande

2011-06-07T00:30:00.002+02:00

Jag läser att några som håller på med landsbygdspolitik frågar vilka möjligheter som finns att använda EU:s landsbygdspengar till att försörja landsbygdsföretag med kapital. Att man kan behöva leta kapitalförsörjning för landsbygdsföretag i EU program är ett uttryck för ett maffigt marknadsmisslyckande.

Att det finns problem med kapitalförsörjning till landsbygdens företag,
till invandrarföretag
till kvinnoföretag
till miljöteknikföretag
till småföretag över huvud taget

är ett uttryck för att vi har en finansbransch som inte klarar en viktig del av sitt samhällsuppdrag:
att kanalisera kapital till lönsamma, samhällsnyttiga verksamheter.

De har gjort sig av med sin förmåga att bedöma sådana företag. De har i stället jagat kortsiktigt högre vinster i fastigheter och andra mer eller mindre vidlyftiga investeringar. I jakt efter högre vinster. Åtminstone på kort sikt. I stället för att ägna sig åt finansiering av företagen.

Å så har de tagit bra betalt för det. Och när det kriser, får staten eller EU - d v s skattebetalarna - gå in.

Så en intressant fråga är: vad skulle behövas för att finansmarknaden ska klara av denna del av sitt samhällsuppdrag för företag på landsbygden och andra småföretag?

Kanske man skulle behöva ge lokala småbanker som investerar lokalt särskilt gynnsamma villkor, även om det kan strida mot idén om fri rörlighet för kapital på EU:s inre marknad?

Fångna i 1960-tal

2011-06-04T01:42:00.003+02:00

DN har den 3 juni en ledare om MP och kärnkraften med rubriken Fångna i 1980-talet. Man vet inte om man ska skratta eller skrika. Skulle man sänka sig till DN:s nivå skulle man skriva om DN:s ledarsida att de är "Fångna i 1960-talet" med dess blåögda vurm för kärnkraftens välsignelser.

Bättre är att analysera.

DN gör en poäng av att "växthuseffekten och den konkreta frågan vad en avveckling skulle betyda för klimatet [är] märkligt frånvarande i språkrörens artikel". Själva nämner inte DN möjligheten till effektivisering. Trots att den är en stor och lönsam del av energipusslet. Kanske ryms inte allt i en artikel - oavsett det är MP:s språkrör eller DN:s ledaravdelning som skriver?

Och vad är då svaret på den konkreta frågan vad en kärnkraftsavveckling betyder för klimatet? Det beror på på vilken sikt man ser det, var man drar gränserna, vad som händer i övrigt. Ser man det på kort sikt och inom EU betyder det strängt taget ingentin. EU:s klimatpolitik har fastställt sina mål den närmaste tiden. Skulle Sverige öka vår elexport till exempelvis Tyskland behöver det inte betyda mindre kolkraft. Det kanske bara betyder mer elförbrukning. Även om det betyder mindre kolkraft behöver det inte betyda mindre utsläpp av växthusgaser. Tyskland kanske låter bara bli att dra ner utsläppen på något annat sätt. Det blir nämligen inte mindre kolkraft av att man bygger vindkraftverk eller kärnkraftverk. Det blir mindre kolkraft av att man stänger ner kolkraftverk, inte bygger nya (som svenska staten genom Vattenfall).

På sikt är det ännu svårare att reda ut konsekvenserna. Efter det svenska beslutet att tillåta en massiv utbyggnad av kärnkraft här drog tunga aktörer i Danmarks energisystem slutsatsen att man skulle dra ner på investeringar i vindkraft. Inte bara stänga redan avbetalda kolkraftverk. En avveckling av kärnkraft i Tyskland eller Sverige i kombination med andra åtgärder kanske bidrar till att få upp volymerna för produktion av t.ex. solceller - och därmed få ner kostnaden. Det kanske stimulerar uppfinningsrikedom och investeringsviljan i effektivisering eller förnybara lösningar på andra sätt.

DN menar att man inte ska se kärnkraft i ett snävt nationellt perspektiv. Det är bara att instämma. Men DN:s påstådda "globala perspektiv" begränsar sig till möjligheten att exportera svensk kärnkraftsel till grannländerna. Precis samma argument som används för att bygga ut kärnkraft i Litauen, Ryssland, Polen och Vitryssland. Eller Bulgarien. Vem som ska importera all denna el är mindre klart. (Ja, Serbien vill importera från Bulgarien och därmed köpa in sig, men de har inga pengar för närvarande.) DN:s "globala perspektiv" är i själva verket ett snävt nationellt exportperspektiv. Man kan vidga sina vyer genom att fråga sig hur populärt det skulle vara i Sverige att avveckla inhemsk elproduktion för att kunna importera från ivriga producenter i grannlänerna. Eller, för den delen, fråga folk i Tyskland, Polen eller Litauen hur pigga de är på att importera el från andra länder.

Den som hävdar att kärnkraft är en global lösning på det globala klimatproblemet bör fråga sig om man verkligen vill se kärnkaft i ett seismologiskt instabilt område i Bulgarien. Eller om man verkligen vill se kärnkraften sprida sig till flera länder utanför EU, med alla de problem det innebär med utsläpp, olycksriskor, risk för spridning av kärnvapen, olösta problem med avfall, och så vidare.

Vi måste lära oss att klara oss med förnybar energi. Det finns inget hållbart alternativ. Och så länge vi fortsätter investera forskningspengar, industriintresse och politisk kraft i kärnkraftutbygganden kommer vi inte att hitta de lösningar vi så väl behöver.

Susan George and The Triple Crises

2011-05-07T22:25:00.002+02:00

Note: This is the substance of remarks I made as assisting moderator at the end of an all-day seminar on The Triple Crises (ecological, social and economic) with Susan George as featured speaker and a dozen of Sweden’s leading left and Green writers as speakers. This is in English, as the seminar and my remarks were in English. It is, in turn, based in part on an analysis in an earlier posting in Swedish.

As most of the speakers in this morning’s session on the ecological crisis quoted American economists, I thought I might quote a European politician. It might have been Jean-Claude Juncker who commented on the climate problem that “we all know what to do, we just don’t know how to get re-elected after we’ve done it.”

Or, in the case of the Red-Green coalition in Sweden, we didn’t manage to win the election to begin with.

As an employee of a political party, I might be forgiven for bringing up that perspective.

Globalization has led to the integration of huge reserve army of disemployed in China and other countries into the world economy. That is leading to a prolonged process of shifts in the balance of power between countries and within societies. Privileged groups struggle in different ways to preserve their relative privileges in this process. There is a clear risk that in this struggle they will be prepared to sacrifice the environment. But the ecological crisis is already real, and, as has been underlined earlier today, it is fundamental and it is urgent.

The need for organizing counterforces has also been emphasized. Perhaps to paraphrase, or travestize, something Susan George said earlier today, we may need a Green-Left Gramsciism. [A reference to remarks earlier in the day about a successful right-Gramsciism, a concerted and successful effort by the right in the US and other countries since the 1970’s to create a cultural hegemony in favor of neo-liberalism.]

To that end, we need a common story, a common understanding and a common language. A task for the organizers of today’s seminar is to continue that process.

As a contribution, earlier today the point was raised that what is generally referred to as the financial crisis should more properly be called a credit crisis. It might also be correct to speak of an equity crisis.

Although the bankers might understand “equity” in a different way from us…

Har M fått bidrag från Antonov?

2011-04-27T00:22:00.002+02:00

Som framgått av otaliga amerikanska filmer och TV-program så är det problematiskt att låna pengar av maffian. Är det då smartare att ha lånat pengar till maffian, eller ett maffiakontrollerat företag? Skickar maffian torpeder för att driva in skulder, kan ju undra hur de behandlar sina långivare.

Den typen av frågor bör ett antal företag i fordonsbranschen ställa sig, med anledning av den ryska finansmannen Antonovs försök att ta kontroll över Saab. Det är också en fråga som samhället bör ställa sig, när det faktiskt krävs statliga beslut för att tillåta övertagandet.

Jag har inte stenkoll på allt som skrivs i svenska medier, men jag har inte sett att någon har tagit upp detta som ett problem att fundera över. Jag undrar om det inte beror på ett slags aningslöshet – det ligger liksom inte på kartan i Sverige. Kanske.

Samtidigt kan det vara den typ av överväganden som ligger bakom Europeiska investeringsbankens (EIB) agerande. Det är svårt att veta, vilket inte är konstigt givet EIBs brister vad gäller transparens och öppenhet. Det jag har skrivit om i tidigare inlägg. Liksom varför den svenska diskussionen mest har handlat om Saab, fordonsklustret och jobben.

Jag vet naturligtvis inte om det ligger någonting alls i ryktena eller misstankarna om Antonovs koppling till organiserad brottslighet i Ryssland. Kanske han är helt oskyldig. Samtidigt ligger det liksom i sakens natur att det finns problem med öppenheten och transparensen, så att säga, i den branschen.

En annan bransch där det brister med öppenhet och transparens är finansieringen av politiska partier. Det har jag också skrivit om tidigare, t.ex. här. Här har nu ett annat europeiskt organ varit i farten. Som flera medier har rapporterat har Europarådet riktat mycket frän kritik mot att partierna i Sverige inte behöver ange vem som finansierar dem. Också här kan det ligga en sorts aningslöshet: Blott Sverige omutbara svenska politiker har, så att säga.

Av en händelse går en serie om den amerikanska politikerfamiljen Kennedy på svensk TV. I ett avsnitt behandlades presidentvalet 1960, då de anses att maffian hjälpte Kennedy vinna valet. Färskare och mer näraliggande exempel på kopplingar mellan organiserad brottslighet och politik lär finnas på Balkan.

Men därifrån är det långt till Reinfeldt och Bildts moderater.

Jag tror att så länge etablerade medier inte börjar ställa obekväma frågor om politiska partier har taget emot pengar från bestämda personer kommer Moderaterna och Kristdemokraterna att fortsätta blockera rimliga regler om öppenhet om finansiering av politiska partier.

Alltså. Har Moderaterna eller något annat regeringsparti tagit emot större bidrag från Vladimir Antonov eller något av hans svenska ombud?

EIB och ansvaret

2011-04-25T23:44:00.002+02:00

Nu börjar äntligen Europeiska investeringsbanken få lite uppmärksamhet i Sverige. Men inte för lån till miljöförstörande projekt i EU:s nya medlemsstater som miljardlånet till kolkraft i Slovenien. Inte heller för brist på insyn, miljötänk, eller de andra saker som de länge kritiserats för i utlandet.

Nej, nu handlar det om Saab. Saab vill lösa sin akuta likviditetskris genom att sälja fastigheterna till Vladimir Antonov. Därmed stärker han greppet om Saab ännu mer. EIB tycks nu kräva att Saab i så fall återbetalar sitt lån till banken snabbare. Antonov har kallat kravet för ”bullshit”.

Man kan se det utifrån att detta är ett sätt att lösa en akut kris för ett bolag med en framtid. Möjligen kan man se det utifrån ifall man vill att bolaget ska hamna i klorna på penningtvättare. Jag har skrivit om detta nyligen.

På E-24s webbsida skrev Jonas Fröberg häromdagen en lång artikel om Antonovs karriär. Den har kantats av en rad märkliga bankaffärer och näraliggande mord. Men det kanske bara är så det är med affärslivet i Ryssland.

På SvDs webbsida skriver Jonas Fröberg nu

”Den konspiratoriskt lagde kan se det som att om Saab skulle gå omkull av detta, så kan regeringen skylla på EIB långt nere i Luxemburg.”

Fast han ger inte någon bättre förklaring.

Liknande analys, utan tvetydiga reservationer, gör SVTs kommentator Peter Rawet. Han skriver

"För regeringen och för näringsminister Maud Olofsson var taktiken att hatta med de olika delarna i affären lyckosam. Nu kanske det blir en bank långt ner i Europa som ger nådastöten. Regeringen kan två sina händer och hävda att man gjort allt som varit möjligt."

Ja, det skulle i så fall inte vara första gången som en regering skyllde på EU när EU tvingar dem att göra något som de borde ha gjort i alla fall. Kanske något som regeringen till och med vill göra, men inte vågar för att man inte vill ta kritiken hemma.

Det kan vara förståeligt för en regering i ett enskilt fall. Men det är inte bra om EU blir en ursäkt för nationella regeringar att slippa ta sitt ansvar. Missbrukar man EU på detta sätt så har inte EU kraft när man behöver det. T.ex. för gränsöverskridande miljöproblem.

Fast kanske någon menar att det här handlar om att mota gränsöverskridande kriminalitet. Det skulle vara en logisk och godtagbar förklaring till EIBs agerande. I så fall ska vi tacka dem.

Eller också kan det vara något helt annat som styr EIBs agerande. En del av miljörörelsens kritik mot banken har ju varit att den är svår att komma till tals med. Mycket svårare än t.ex. Världsbanken.

Rena slumpen - om gasledningen

2011-04-24T14:24:00.004+02:00

Mindre än en vecka efter kärnkraftskatastrofen började i Fukushima beslutade den svenska regeringen att tillåta en storskalig utbyggnad av fossilgas.

Tajmingen är säkert en ren slump.

E.On lämnade in sin ansökan om att få bygga ledningen redan den 9 mars 2004. Energimarknadsinspektionen beredde ärendet och skickade det vidare till regeringen i december 2006.

Då hände inte mycket på ett bra tag.

Det är inte så konstigt. Hösten 2006 exploderade intresset och oron för klimatfrågan i Sverige. Dessutom debatterades den rysk-tyska gasledningen under Östersjön. Det hade då inte varit politiskt opportunt att bevilja ett tillstånd för första etappen av en gasledning som är planerad att byggas hela vägen vidare från Gislaved till Oxelösund vid Sörmlands östersjökust och till Bergslagen. Fortfarande i valrörelsen 2010 uttryckte sig miljöministern Andreas Carlgren om gas på ett sätt som gick stick i stäv med det regeringen nu beslutat.

Naturvårdsverket hade avstyrkt ansökan av just hänsyn till klimatpolitiken. Energimarknadsinspektionens underlag till regeringen sammanfattar Naturvårdsverkets inställning så här:

”Naturvårdsverket tillstyrker inte en utbyggnad av etapp I i en planerad naturgasledning till Mellansverige, huvudsakligen pga. att verket ser denna som första etappen i en storskalig utbyggnad av naturgas, vilken riskerar att leda till en långsiktig ’inlåsning’ i fossila bränslen och hindra en fortsatt expansion av bioenergi.”

Det är argument som går igen och förstärks av bl.a. LRF och SNF i en artikel i SvD i dag. Näringsdepartementet skriver för sin del enligt Ekot att beslutet inte innebär en storskalig satsning på fossilgas. Man undrar då vad Maud Olofsson anser skulle vara en storskalig satsning.
Att det funnits planer för en koppling till den rysk-tyska gasledningen i just Oxelösund gjorde inte saken bättre. Så sent som hösten 2006, efter valet, ansökte ett ryskt företag om tillstånd för att bedriva bottenundersökningar på väg till Sveriges kust, en ansökan som snabbt drogs tillbaka sedan den fått viss uppmärksamhet. E.On är förstås också en storägare i den rysk-tyska gasledningen.

Januari 2008 kunde Ekot rapportera att E.On hade skrivit ett irriterat brev till regeringen och klagat på att beslutet dröjde. Ekot rapporterade:

”Eon säger sig redan ha satsat stora summor på projekteringen av gasledningen, och bolaget vill nu ha besked från regeringen om varför handläggningen från statens sida tagit närmare fyra år. I ett skarpt formulerat brev till regeringen, säger Eon:s VD Bengt Ekenstierna att den utdragna handläggningstiden sänder negativa budskap till potentiella gaskunder där Eons trovärdighet ifrågasätts.”

Beskedet kom alltså mer en tre år senare. Mindre än en vecka efter kärnkraftshaveriet började i Fukushima.

Kan någon på Maud Olofssons näringsdepartement ha direkt dragit slutsatsen att kärnkraften är körd, och snabbt skyndat igenom beslutet? Det är ju en vanlig missuppfattning i vissa kretsar i den tunga industrin att Sverige behöver mycket fossila bränslen om vi inte har kärnkraft. En missuppfattning som villigt vidareekas av deras meningsfränder inom t.ex. fackföreningsrörelsen och medierna (Per Ahlström lämnade ett färskt exempel på SvD’s ledarsida i går.) En missuppfattning, som vidareekasekas av mindre insiktsfulla politiker.

Men att beslutet om gasledningen kom så snabbt efter Fukushima är säkert en ren slump.

Så effektiv är nog inte denna regering.

Kärnkraftens risker

2011-04-23T07:41:00.003+02:00

SvD har i dag en frustrerad ledare om kärnkraften. Den talande rubriken är Kraftbolagen tiger om riskerna. Per Ahlström vill bl.a. att det pratas mer om kärnsäkerhet.

Det behövs. Men ledarskribenten gör det lite väl bekvämt för sig. Han skriver:

”Det kunde ju vara lämpligt att förklara för den svenska allmänheten att utöver att det är osannolikt med jordbävningar och tsunamis i Sverige, så är det också osannolikt med vätgasexplosioner av den typ som sprängt sönder två reaktorbyggnader i Fukushima och därmed skapat stora problem med radioaktiva utsläpp.”

Visst. Men trots att vi inte har jordbävningar eller tsunamis som Japan lyckades vi nästan ställa till med en härdsmälta i Forsmark 2006. Där har säkerheten länge varit eftersatt. Fast det kom fram först å i efterhand. Hade kanske varit värt att nämna i en artikel som handlar om att inte förtiga risker.

Man får innerligt hoppas att Per Ahlström har rätt när han skriver

”Fukushimahaveriet visar att den reservutgång som många politiker säkert hoppats på – att än en gång förlänga drifttiden för de gamla kärnkraftverken – nu är definitivt stängd.”

Däremot är han sprider han en farlig missuppfattning när han skriver att dagens gamla kärnkraftverk

”måste antingen ersättas med moderna och säkrare kärnkraftverk eller med fossileldade kraftverk.”

Vill han begränsa valet så också i t.ex. mellanöstern?

I valet mellan pest och kolera är det bättre att satsa på medicin och hygien.

Saab och EIB

2011-04-23T07:13:00.002+02:00

Hoppet är, som de säger, det sista som dör.

Med omdömet är det en annan sak.

Enligt en artikel i dagens DN, som inte verkar finnas på nätet, riktar Riksdgälens chef kritik mot EIB för att besked om Saab dröjer.

Fordonsindustrin är oerhört viktigt för västsveriges ekonomi och sysselsättning. Det är inte bara Volvo och Saab, utan ett komplext nät av underleverantörer, forsknings- och utbildningsinstitutioner, konsulter – för att inte tala om alla anställda. Rycker man bort en nyckelaktör kan det få svåra och oöverskådliga konsekvenser för andra aktörer både direkt och genom indirekta kedjeeffekter.

Den biologiskt lagda skulle kanske likna det vid ett mindre ekosystem.

Såklart spelar nätet också en stor roll för kommunerna, regionen och staten. Därför har också Volvo och Saab varit vana vid att ha en gräddfil till politiska beslutsfattare. De har under åren kunnat utverka en hel del förmånar av olika slag. Ett relativt färskt exempel är förhandlingarna om EUs regler för bilutsläpp, där den svenska regeringen drev Volvo och Saabs intressen på bekostnad av den europeiska klimatpolitiken.

Med Brysselperspektiv, eller från Berlin eller Madrid eller Rom (för att inte tala om Aten) är det västsvenska fordonsklustret av, tja, mer perifär betydelse. Där kan andra faktorer få väga tyngre.

Det fick vi en indikation på när EU-kommissionen stoppade det planerade samgåendet mellan Volvo lastbilar och Scania.

Nu är det bråttom, för att inte säga panik. EUs bank EIB, anklagas för att agera långsamt. Det är ju en beprövad knep i förhandlingar att sätta motparten under tidsnöd. Man hinner inte tänka efter, man hinner inte skaffa information, man hinner inte stämma av med andra. Risken för misstag ökar. Särskilt när mycket står på spel. Då kan hoppet ta överhanden, omdömet får maka på sig.

Det finns rykten om att Antonov är en skurk av något slag. Osäkert om det stämmer, i den ryska miljön finns god grogrund för ryktesspridning som ett led i konkurrensen. Rykten, som till sin natur är svåra att få klarhet i. Men de skapar osäkerhet, och ofta kan det räcka.

Hur stor risk vill man ta för att en penningtvättare kommer över ett stort västeuropeiskt företag? Särskilt om det ger möjlighet till utpressning mot en regering i ett mellanstort medlemsland, utan egen erfarenhet från skygga verksamheter (ja, bortsett ifrån försvarsindustrin)?

I EU finns flera länder med betydligt större erfarenhet av korruption och kriminalitet. Man får ha förståelse för att EU, genom EIB, skulle ha lite mer betänkligheter inför ett sådant scenario än en svensk regering i tidsnöd med bekymmer för sitt fordonskluster.

Fast det kan ju också vara så att EIB är bara fyrkantigt byråkratiskt helt utan grund, som Bo Lundgren antyder i DN i dag.

Anser högern att miljön ett vänsterprojekt?

2011-04-20T06:41:00.003+02:00

I en signerad ledare går DNs Peter Wolodarski till angrepp mot kandidaten till ny S-ledare i Stockholm, Karin Wanngård. "Inget tvivel om att hennes inpass kommer från vänster," skriver han. Och ger tre exempel som då rimligen anses skingra alla tvivel.

Ett av dessa lyder: "Förbifart Stockholm tycker hon är en dålig idé som kan ersättas av trängselavgifter."

Det är alltså otvivelaktigt en vänster idé med ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken? Där är en högeridé att vilja lösa ett samhällsproblem på ett sätt som är knappast kostnadseffektivt, utan kommer att stå skattebetalarna dyrt? Det är en vänsteridé att hushålla, inte bara med skattebetalarnas pengar utan också med begränsade naturresurser och utrymme för utsläpp av
växthusgaser? Miljöansvar och miljösolidaritet är en vänsteridé?

Då kanske det är en högeridé att vår generation ska festa loss på billig energi och plundring av naturresurser. Och att lämna en ekologisk springnota till framtiden.

Eller är det orättvist mot högern att kalla Wolodarskis underförstådda linje för höger? Det kanske är liberalt att lämna en ekologisk springnota?

PS Wolodarski frågar retoriskt om det finns "skitjobb" på den svenska arbetsmarknaden - och vem som i så fall ska utföra dem.
Vad man anser vara ett "skitjobb" är väl en kombination av arbetet, lönen och villkoren. Inte för att jag testat själv, men får man föreslå bärplockning till de löner och villkor som erbjuds de asiatiska bärplockarna?

Jordbruk och handel

2011-04-19T11:51:00.001+02:00

Förra veckan var jag på ett seminarium om jordbruk och handel. Wallie Roux, handelsexpert från Namibia, och Marja Wolpher från Afrikagrupperna berättade om hur rika länder som vi inom EU använder handelsavtal för att frånhända afrikanska länder olika instrument som de kan vilja använda för en utvecklingspolitik. Länderna tvingas gå med på det för att inte förlora tillträde till EU-marknaden. För en del f d kolonier också under gynnsamma förutsättningar, åtminstone under vissa omständigheter. T ex att man säljer råvaror. Så finns ett ideologiskt argument: frihandel är bra, det ska vara en jämn spelplan. Fast de sätt som EU använder för att gynna sina jordbruk (t.ex. gårdsstöd) räknas inte.

Men journalisten och författaren Gunilla Ander berättade en helt annan historia. Om hur några länder i Västafrika försökte få mer frihandel, en jämn spelplan, för sin bomullsexport. Men hur det hindrats av USA. Och hur världshandelsorganisationen WTOs system för att lösa tvister bara kan användas av de som har råd att anlita de advokater som krävs, och muskler för att genomföra de beslut som fattas. (Det hela beskrivs utförligare i hennes bok Bomull – en solkig historia.)

Den samlade bilden var splittrad. Ibland är frihandel bra för afrikanska länder. Men då kommer de inte åt den. Ibland är frihandel inte bra för afrikanska länder. Men då tvingas den på dem.

Var finns logiken i det?

Det förklarades inte rakt ut på seminariet. Men det går att räkna ut. Makt och intressen. Den som har makt kan genomdriva beslut som gynnar dess intressen. Men det är mer klädsamt att använda argument som ”frihandel” och en ”jämn spelplan”. Åtminstone där det går. Det låter liksom bättre.

Ett utförligare referat av seminariet bland annat diskussionen om matprisernas konsekvenser, finns här. Två av de medverkade var medförfattare till en artikel om handel, matpriser och jordbruket i Afrika i UNT någon vecka innan.

Kärnkraften efter Japan

2011-03-14T01:32:00.003+01:00

Efter en incident i en av Vattenfall driven reaktor sade dåvarande tyska miljöministern Sigmund Gabriel att ett problem med kärnkraften är att den är så kompliceran att det händer oförutsedda saker. Men att konsekvenserna om det går riktigt illa är så omfattande att det inte får ske.

Det är en motsägelse som inte går att lösa.

Hörde i radion i dag att Japan haft särskilt hög säkerhetstänkande. De är ju också kända för att kunna teknik.

Om inte Japan kan klara kärnsäkerhet, vem kan då förväntas klara det? Men om inte Sverige, med vattenkraften, biobränslen och potentialen för vindkraften kan klara oss utan kärnkraft, hur ska vi då kunna begära att länder som, säg, Bulgarien gör det?

Man kan inte se den svenska kärnkraften och energipolitiken isolerat från andra länder. Särskilt i Europa. (Bulgarien vill till exempel bygga ett nytt kärnkraftverk i ett seismologiskt känsligt område. EU har gett grönt ljus, vilket innebär att pengar från bl.a. Euratom kan komma i fråga. Regeringen har inte haft några invändningar.)

Hörde på TV att Carl B. Hamilton fortfarande vill se kärnkraft som en viktig del av lösningen för världens klimatproblem. Han verkar vara beredd att ta rätt stora risker, å andras vägnar.

Carlgren och vargen - problem med tiden

2011-01-29T22:02:00.002+01:00

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om EU och vargjakten. EU:s agerande mot vargjakten har satt Carlgren i en rävsax tidsmässigt. Och, för den delen, Jägareförbundet. Å ena sidan måste man snabbt få in nya friska gener i vargstammen. Å andra sidan var hela upplägget med politiken att skynda långsamt.

Jägareförbundet ville från början ha fem år med licensjakt innan man börjar med aktiva åtgärder för att föra in varg. Nu har man kovänt. Förbundet har bråttom att föra ut nya vargar i skogen. Skälet är trycket från EU. Även om förbundet försöker hålla masken och säga att EU inte hotar den fortsatta jakten. Men förbundet går en svår balansgång. Man har tagit på sig att se till att det blir lokal acceptans för de nya vargarna. Och det blir svårare om det känns som om det är ett påbud från EU, enligt vad företrädare för förbundet sagt tidigare.

Låt oss alltså ta det från början.

Jägareförbundets tidning Svensk Jakt publicerade förra året ett långt inlägg om hur det gick till när regeringen gick med på att tillåta jakt på varg. Nu hittar jag inte inlägget på nätet längre, och den länk jag tidigare använde fungerar inte längre.

Aftonbladet hade dock en artikel som gav ungefär samma bild. Avgörande för beslutet var alltså ett förslag från bl.a. jägarföreningar och LRF. Enligt förslaget ville förbunden ha licensjakt på fem år. Under den tiden hoppades man att varg skulle vandra in på naturligt väg. Först därefter skulle det vara moget att flytta in varg. Målet med att få in nya friska gener var tydligt: ”Det ligger i förbundens gemensamma intresse att vargstammen inte tillåts öka ytterligare.”
(Carlgren har nu, under hård press och kanske i ett försök att blidka EU, öppet sagt att han tycker det ska vara fler vargar i Sverige än det är nu. Det har förstås lett till negativa reaktioner från jägarföreningarna.)

Regeringen skruvade åt tidsplanen i sin rovdjursproposition – men lämnade också ett kryphål. Å ena sidan tog man på sig att säkra att nya vargar kom in i den svenska vargstammen tidigare INOM fem år. Men det skulle vara HÖGST 20 stycken. Hur många det minst skulle vara framgick inte. Skrivningarna är förenliga med att det inte ska vara någon alls. Och normalt spelar det efter några år inte så stor roll. Det blir med tiden lättare att dribbla bort en opinion.
Som det nu har framgått har det inte heller visat sig vara så lätt som regeringen trodde att föra in nya vargar i vargstammen. Eller att flytta varg som vandrat in i landet. Detta skulle inte göra något, om man inte hade EU-kommissionen flåsande i halsen.

Regeringen har visserligen hävdat att jakten är förenlig med EU-reglerna. Miljörörelsen har hela tiden påpekat att det är fel. Det har riksdagen struntat i.

Kommissionen har inte varit så lätt att finta bort. Och det ställer till problem för Carlgren och jägareförbunden.

För någon vecka sedan skjöts en varg av precis den typ som regeringen säger sig vilja ha. Det har kritiserats, t.ex. i DN. Men enligt Naturvårdsverket gick det inte att flytta den från renskötselområdet eftersom man inte har förankrat det lokalt på det ställe man ska släppa ut varg. Ja, ännu har man inte ens pekat ut platser där vargen i så fall kan sättas ut. Först i torsdags fattade regeringen beslut att uppdra åt ett antal länsstyrelser att välja två platser var. Till slutet av oktober. Någon gång efter det kan varg flyttas.

Även om Jägareförbundet nu hävdar att kommissionens agerande inte hotar nästa års vargjakt så låter det ibland annorlunda från dem. Tidigt i debatten kunde det heta att redan hotet att EU skulle lägga sig i skulle försvåra för att få acceptans för varg som vandrar in i landet, som flyttas in eller som förs ut i naturen från djurparker.

I ett förslag från november 2010 ville Natuvårdsverket ta ett eller två år på sig att verka för lokal acceptans för införsel av varg. Men nu hade Jägareförbundet mer bråttom. De ville att vargvalpar skulle sättas ut redan i vår. Förbundet var rädd för att EU skulle stoppa jakten annars.

Nu har regeringen alltså gjort som Jägareförbundet har begärt. I november skrev regeringen till kommissionen att djurparksvalpar kan sättas ut i maj-juni 2011. Carlgren säger nu att vargvalpar från djurparker ska sättas ut redan i april. Kanske var det ett panikartat försök att blidka EU. Det höll i så fall inte särskilt länge. Företrädare för djurparkerna var inte med på noterna. Någon kallar förslaget att sätta ut valpar redan i år som ”huvudlöst”.

Djurparksföreningarna har varit tydliga. De vill inte vara en bricka i regeringens spel om vargen. De sade i ett pressmeddelande i början av december att det inte skulle vara bra att sätta ut djurparksvalpar redan 2011. Det finns för lite tid att förankra lokalt. Det finns också praktiska bekymmer. Åldersskillnaden mellan djurparksvalparna och ”kullvalparna” bör inte vara mer än en vecka. Men djurparksvalparna föds normalt flera veckor före naturvalpar.

En liten detalj, men typiskt för Carlgrens hafsighet, är att han säger att djurparksvalpar ska sättas ut redan i april, samtidigt som länsstyrelserna har på sig till sista april att ge förslag på två platser i länder som är lämpliga. Kanske april blir maj.

Kanske var det en slump att regeringen fattade besluten om utsättning av djurparksvalpar samma tid och samma dag som kommissionen beslutade att inleda rättsliga åtgärder mot den svenska vargjakten. Men nog finns det ett samband i sak.

Carlgren och vargen - problem med kommissionen

2011-01-29T17:25:00.002+01:00

Det kanske kändes som ett smart PR-drag. Går regeringen ut hårt med ett utspel, så kanske det avleder uppmärksamhet från en negativ nyhet i Bryssel. I så fall var det ett misslyckande.

I torsdags beslöt EU-kommissionen att inleda ett ärende mot Sverige för vargjakten. Kommissionen anser att vargjakten bryter mot EU:s centrala regelverk till skydd för biologisk mångfald, art- och habitatdirektivet. Kommissionen tycker också det är fel att godtyckligt sätta ett lågt tak på antal vargar som ska få finnas i Sverige.

Kommissionen tycker inte det räcker att regeringen säger att man ska göra annat för att få in vargar som inte är inavlade. Särskilt som jakten pågått nu i två år, och inga nya vargar satts in eller kommit in.

Det var väntat att kommissionen skulle fatta det beslutet i torsdags. Samdtigt hade miljöministern Andreas Carlgren en presskonferens för att presentera beslut om vargen som regeringen hade fattat tidigare på dagen.

Carlgren hävdade på pressträffen att det var rena slumpen att presskonferensen ägde rum samtidigt som kommissionen fattades sitt beslut. Det är i så fall en sanning med en modifikation. Jag återkommer till det i ett senare inlägg.

Carlgren har konsekvent försökt tona ner kommissionens kritik. I en artikel på DN-debatt i början av januari skrev han
”EU-kommissionen har ställt frågor om den svenska vargjakten och är väl informerad om regeringens rovdjurspolitik, inklusive vargjakten 2011. Skulle kommissionen gå vidare med fortsatta frågor så är det en rutin som sker i hundratals ärenden om året.”

Visst inleder kommissionen ca 400-500 ärenden per år rörande brott mot EU:s miljöregler. De senaste två åren har det varit ungefär 10 per år mot Sverige. Men det är inget kommissionen gör lättvindigt, och inget man ska ta lättvindigt på. Särskilt ifall man skulle ha som ambition att skärpa EU:s miljöpolitik.

På pressträffen pratade Carlgren konsekvent om att ”skingra kommissionens tvivel”. Carlgren fick det att låta som om man bara inte har förklarat för kommissionen vad den svenska vargpolitiken går ut på. Kommissionen, för sin del, skriver om en ”thorough exchange of information and constructive dialogue since June 2010” (den svenska översättningen använder intressant nog ordet ”livligt” i stället för t.ex. ”genomgripande” eller ”omfattande” vilket jag tycker verkar lämpligare). Skriftväxlingen mellan kommissionen och regeringen är hur som helst redan rätt omfattande. Det är snarast så, att kommissionen helt enkelt anser att man inte ska ha den svenska typen av jakt på utrotningshotade djur.

Carlgren har ofta med framgång bagatelliserat sina svenska kritiker i oppositionen och miljörörelsen. Det lyckas inte lika bra med kommissionen. Den har en annan styrka att fatta beslut och nå ut med sitt budskap. Det verkar som om Carlgren försöker dämpa kritiken för dagen. Det kanske lyckas på kort sikt. Men på längre sikt lär det inte hålla den här gången. Tyvärr har vi en miljöminister som alltför ofta agerar kortsiktigt, på ett område som kräver långsiktigt tänkande.

Köper kärnkraftslobbyn socialdemokrater?

2011-01-29T11:12:00.002+01:00

Köper kärnkraftslobbyn socialdemokrater? Frågan väcks av en intressant artikel i LO-tidningen. Där beskrivs hur Niklas Nordström, som 1999 var kärnkraftsmotståndare, 2008 medverkade i en kampanj för kärnkraft. Nordström arbetar som bekant på PR-byrån Prime, som i sin tur får pengar från intresse- och lobbyorganisationen ”Svenskt Näringsliv”.

Den artikeln har i sin tur fått bloggaren Lasse Karlsson att erinra sig ett blogginlägg av ordföranden för fackföreningen SEKO. Där beskrivs hur Prime försökt få fackliga ledare att delta i ett nätverk för energi, som visade sig finansieras av näringslivet. Rudins artikel tar avstamp i Aftonbladets artikel om att Prime ska ha fått betalt av Svenskt Näringsliv att påverka socialdemokraterna högerut.

Själv kommer jag att tänka på en artikel av Mats Engström på Aftonbladet från 2005, där han frågade vem som betalar för S-nätverkets ”fakta” om kärnkraft och energipolitiken.

Själv menar Nordström att han aldrig uttryckt åsikter som han inte delar. Må så vara. Det var nog fler än en person som först efter 2006 upptäckte att klimathotet är på allvar och gripit efter kärnkraft som ett annat halmstrå.

Det är bara det, att en del får mycket pengar att sprida missuppfattningar och desinformation för kärnkraftbolagen och deras politiska anhängare. Medan kärnkraftmotståndare som satt sig in i problemen mer ordentligt inte får det. Debatten blir skev. Och organisationer påverkas på ett sätt som de inte hade valt, om spelplanen hade varit jämnare och spelarna öppnare.

EU kraftsamlar för en energiunion

2011-01-26T08:36:00.001+01:00

SvD har i dag en hyfsat bra nyhetsartikel om EU:s kommande energitoppmöte (”Nu kraftsamlar EU för en energiunion”, jag hittar den inte på nätet). Bra, att man uppmärksammar en viktig sakfråga som är på gång. Inte lika bra att man fått en del viktiga saker om bakfoten.

Artikeln hävdar angående underlaget till mötet att ”högst prioritet har vad som ibland kallas för energieffektivitet och ibland energisparande”. Kanske, om man räknar antal ord. Men, som artikeln också påpekar, är just energieffektivitets/-sparandemålet inte bindande. Till skillnad från andra mål i EU:s 20-20-20 till 2020 formel.

Artikeln tar upp energimarknaden och konstaterar mycket riktigt att det är hög koncentration på den. Och att den delvis liberaliserade marknaden inte gett de låga priser och ökade konkurrens som en del väntat. ”Men energimarknaderna verkar inte fungera enligt läroboken”, står det.

Nja. Beror på vilken lärobok. Inte den som förstaterminsstudenterna får läsa som handlar om idealmarknader. Själv läste jag vidare och på fjärde terminen kom vi in på reellt existerande marknader. Och den lärobok som jag då hade förmånen att läsa, Sylos-Labinis Oligopoly and Technical Progress, beskrev precis den process som hänt på EU:s sköna nya elmarknad: ökande koncentration, hämmande av teknisk utveckling (i detta fallet investeringar i förnybart). Oavsett vilken lärobok de läste var det också detta som väglett besluten om Vattenfalls utlandsäventyr: det gäller att växa så stor att man inte blir uppäten av en annan jätte, och Vattenfall kunde bara expandera i utlandet.

SvD nämner också mycket riktigt att en viktig del av EU:s förslag är en massiv investering i infrastruktur. Men som en del varit inne på i Sverige, är det inte självklart bra att binda ihop Norden närmare med illa fungerande marknader. En sak är att det ger högre priser till svenska konsumenter (eftersom priserna är högre på kontinenten). Det kan vara bra för effektivisering i Sverige. Men det blir ändå olyckligt om man tillåter koncentrationen att fortsätta.

Får se om den frågan tas om hand på energitoppmötet.

SvD och politiska visioner

2011-01-25T08:51:00.002+01:00

I en lång serie har SvDs ledarsida efterlyst mer av idédebatt och visioner från politiker. I dag är det helt andra tongångar. I en artikel i papperstidningen och på nätet hånas både Lena Sommestad och hennes anhängare. SvD skriver om ”stjärnögda skaror, frälsta av Sommestands fagra tal”. Men ”intressant nog bekymrar sig inte över att hon aktivt undviker att vara konkret i sina visioner”. SvD avfärder de som i ett politiskt parti intresserar sig för Sommestads idédebatt och visioner som ”snacksaliga socialdemokrater vars dröm är att ombilda socialdemokratin till en härlig bokcirkel”.

Tidningen betonar att uppgiften för ett politiskt parti är i stället att vinna val. Underförstått: mindre viktigt är vad man vill göra med makten.

Hmm. Är det inte just det borgerliga ledarskribenter tidigare kritiserat socialdemokratin för? Är det inte JUST det som SvD i artikel efter artikel nu kritiserar regeringen Reinfeldt för?

Jag har ibland förundrats, ibland irriterats, över tidningar som klagar över brist på visioner inom politiken, eller för den delen brist på diskussion om vad politikerna vill göra i EU. Man håller ju lösning i sin egen hand. Politiker vill gärna ha uppmärksamhet. Enkelt, då att lösa problemet. Uppmärksammar medierna den politiker som berättar vad hon eller han vill göra i EU, så kanske flera orkar följa efter. Uppmärksammar medierna den politiker som pratar visioner och idéer, så kanske flera vågar följa efter.

Kanske SvD anser att de är just det man nu gör när man hånar Sommestad och de socialdemokrater som intresserar sig för hennes idédebatt. Hon får i alla fall uppmärksamhet. Och de läsare som inte är 100 % med på ledarsidans rätta linje kanske också får information om vart man kan leta alternativ. Är smädelserna villkoret för att en meningsmotståndare ska uppmärksammas av SvD?

Visserligen kan ett mått av logik och konsekvens vara för mycket begärt för SvDs ledarsida. Men sidan har i artikel efter artikel efterlyst mer av visioner inom politiken. Visserligen på högersidan, men ändå. Som läsare kan man inte låta bli att undra om inte den hårda reaktionen mot att Sommestad just skriver om visioner beror på att det är fel visioner. Rentav hotfulla mot de intressen som SvDs ledarskribenter tjänar.

Ännu en plan för att rädda euron, och liberaler blir euroskeptiker

2011-01-25T02:14:00.000+01:00

Det som EU-ledarna gjort hittills för att rädda euron verkar inte fungera. Den slutsatsen drar den tyska tidningen Spiegel. Ingen tror till exempel på riktigt att Grekland kommer att kunna betala tillbaka sin skuld, skriver tidningen.

Ordföranden i eurosamarbetet, luxemburgaren Jean-Claude Juncker, menar i en längre intervju i Spiegel att EU, eller åtminstone euroländerna, måste samordna sin ekonomiska politik närmare. Han nämner bl.a. ”labor market issues” och närmare samordning av löner.

Jag antar att han då inte syftar på att klyftorna mellan rika och fattiga människor ska minska.

Juncker avfärdar tysk kritik mot länderna med svag ekonomi genom att påpeka syrligt att Tyskland skulle ha större trovärdighet om man inte själv hade avsiktigt brutit mot stabilitetspaktens regler 2003. Och han påminner om att Tyskland tjänar på samma obalans som försvårar för länderna i Sydeuropa. Jag har tidigare skrivit om problemen med gemensam växelkurs. SvD hade en artikel om inflation som beskriver problemen med en gemensam ränta: den räntehöjning som behövs för att mota inflation i t.ex. Tyskland skulle göra skuldbördan ännu dyrare för PIIGS-Europa och försvåra deras ekonomiska återhämtning.
Juncker säger till Spiegel att det inte är läge att offentligt diskutera en nedskrivning av Greklands skulder.

En annan artikel i Spiegel ger en desto mer detaljerad bild. Man beskriver en modell som tidigare använts i Filipinerna. En av IMF:s arkitekter för den planen är numera chef för EU:s finansstabiliseringsmekanism EFSF, Klaus Regling. En bakgrund är att marknaden nu handlar med grekiska skuldpapper och betalar ett pris som är betydligt lägre än det bokförda priset. Den dagen bankerna skriver ner sina fordringar till marknadspriset får de ta en rejäl förlust. ”Manilaplanen” går ut på att Grekland köper tillbaka sina skuldpapper på t.ex. 70% av det bokförda värdet. Det innebär att bankerna (och pensionsfonder och försäkringsbolag…) som äger pappret tar en förlust, men det blir en kontrollerad förlust. Allt ska gå frivilligt – fast det kanske kräver att regleringsmyndigheterna i respektive land hotar bankerna med att kräva att de ska bokföra skuldpappren på marknadsvärdet i stället för det bokförda värdet.

Spiegel själva kallar det hela för ett trick, som de dock hoppas ska lyckas. Men det finns ett och annat hake. Grekland måste ha pengar för att kunna betala med. Och det har de inte. Pengarna finns i EFSF, men har lovats bort som garantier. Man skulle alltså behöva fylla på garantifonden med garantier från andra länder. Men det blir dyrt för länder som redan har fått sänkt kreditvärdighet. Då måste de länder som har bättre kreditrakning stå för en större del – som Tyskland.

En annan hake är att de banker som får ta en smäll genom att sälja skuldpappren till marknadsvärdet är redan på fallrepet. De kan behöva stöd från sina regeringar för att inte kollapsa. Då är man inne på frågan om regeringarna kräver ägande som villkor för stöd. Med andra ord att bankernas aktieägare får ta smällen. Det är högst rimligt, men de är mäktiga.
En tredje hake är de tyska liberalerna. Dessa är på fallrepet i opinionsundersökningar, inför en rad delstatsval i år. För att öka sin popularitet börjar de hetsa populistiskt mot allt som kan kosta de tyska skattebetalarna mer pengar. Åtminstone enligt deras kritiker. Juncker uttrycker bestörtning över det som han menar är de tyska liberalernas förfall. Eurokrisen håller på att omvandla de tyska liberalerna från EU-positiva till euroskeptiker, utifrån deras högsta prioritet att värna de tyska skattebetalare.

Det framgår inte om man kan värna skattebetalare genom att staten tar över mer av ägandet av bankerna från aktieägare. Och inte heller om det skulle vara mer tilltalande för liberalerna. Enligt ”Manilaplanen” blir också pensionsfonder förlorare. Eller kanske deras förluster görs synliga. Ifall det nu spelar någon större roll politiskt.

Kompensation för högre kostnader till följd av högre krav

2011-01-14T00:11:00.002+01:00

Jag var med på en diskussion om EU:s jordbrukspolitik i EU-parlamentet i dag. Det klagades över att EU:s jordbrukare har merkostnader för högre krav på miljö-, djur- och hälsoskydd än bönder i många andra länder. De behöver få kompensation för att inte slås ut i konkurrensen. Men frihandelsreglerna försvårar det.

Det blev inga glada miner när jag sade att precis samma diskussion som de förde om EU gentemot andra delar av världen, har vi haft om det svenska jordbruket gentemot EU.

Nu får EU:s lantbrukare kompensation för merkostnader – och kanske mer därtill – genom EU:s olika stödformer. Dessutom har man klara fördelar gentemot åtminstone bönder i fattiga länder. Infrastrukturen är utbyggd i Europa. De flesta gårdar har gjort investeringar, ofta bekostade av offentliga medel. Det finns en välutbyggd förädlingsindustri. Därför har EU:s jordbrukare fördelar gentemot bönder från fattiga länder, redan utan stöden. I diskussionen påpekades att gårdsstöd och avdrag på bränsleskatter bör i stora delar ses som exportstöd som ger dumpning av mat i fattiga länder.

Det globala livsmedelssystemet är stressad och instabil. Det är dopat av billig olja. Någon jämförde med läget i det finansiella systemet för några år sedan. Hur ska man klara livsmedelsförsörjningen i ett läge utan billig olja? Det ger något att fundera på. En viktig del av svaret blir att utveckla ekologisk produktion.

Diskussionen om reformen av EU:s jordbrukspolitik äger också rum mot en dramatisk bakgrund. Det är kravaller om matpriser i Nordafrika. EU genomgår en finansiell kris som hotar euron, drabbar flera länder och miljoner människor hårt, och som det kommer att kosta stora pengar att reda ut. Den aktuella dioxinskandalen i Tyskland är en påminnelse om en industriell djuruppfödning som spårat ur.

Jordbrukspolitiken måste ändras. Men det märks att EU-kommissionen inte vill ändra särskilt mycket. Tunga medlemsländer som Tyskland och Frankrike motsätter sig större ändringar.

Jag tycker det är klart att jordbruksstöden behöver snävas in. Huvudfokus bör vara ersättning för högre kostnader till följd av högre krav på miljö- och hälsoskydd och djurens välfärd. Jordbrukspolitiken bör också främja omställning till ekologisk produktion. Det är rimligt att jordbrukare får ersättningar för miljöinsatser. Det är också rimligt att principen att ”förorenaren ska betala” (kostnaden för att minska föroreningen, för att återställa naturen eller för skadorna på miljön) ska gälla även jordbruket – där det går, utan att viktiga värden går förlorade för att produktionen t.ex. flyttas utomlands. Bidrag som kanske avsetts som inkomststöd, men i praktiken blivit stöd till ökade förmögenheter genom att de t.ex. drivit upp markpriser, ska bort.

Miljöbudgeten i Stockholm

2011-01-11T00:33:00.002+01:00

Läser igenom Stockholms miljöförvaltningens budgetförslag för 2011, och reflekterar över hur det har gått med de borgerligas nedskärningar under förra mandatperioden. En del har ju menat att nedskärningarna inte har påverkat verksamheten.

Det är fel, även om nedskärningarna inte syns.

Miljö- och hälsoskyddsnämndens pådrivande roll i stadens miljöarbete har gröpts ur. Någon annan skulle vara motorn, nämndens roll reduceras på flera punkter till att vara rådgivande expertorgan. Vilket förutsätter att det finns någon med intresse och resurser att ta emot råden. Vilket det är lite si och så med. Det syns inte, det är bara angeläget arbete för att minska miljöbelastningen som inte blir gjort.

Effekterna syns inte heller fullt ut, eftersom det borgerliga styret också dragit ner på miljöövervakningen.

Agenda 21-arbetet har dragits ned. Agenda 21 syftar på slutdokumentet från FN:s stora konferens om miljö- och utveckling i rio 1992, där bl.a. klimatkonventionen och konventionen om biologisk mångfald också antogs. I Sverige har Agenda 21 arbetet kommit att förknippas mest med det kommunala arbetet. Tanken är att omställningen till ett ekologiskt hållbart samhälle är så omfattande, berör så många områden och så många människor att det behövs ett brett deltagande, och en bred acceptans och en lokal förankring. Visserligen är det en viktig del av särskilt moderaternas miljöarbete att enskilda ska ta ett större ansvar. Men i praktiken så drar man alltså ner stödet till dem för att göra det. (Samma sak gäller på nationell nivå, där man slaktat anslagen till Konsumentverkets miljöarbete.) I stället har man aktiviteter som enbart riktas till att uppmana företag att ta ett större miljöansvar.

En del av nedskärningarna har man finansierat genom att ta betalt för tillsynen från företagen. Det speglar sig i alla ärenden som nämnden får hantera, där företagen överklagat tillsynsavgifterna. Jag säger inte att det är fel att företagen får betala tillsynen. Tvärtom. Men frågan är om trycket att finansiera den egna verksamheten ibland leder till att man debiterar saker som inte bör debiteras. Så sägs Kemikalieinspektionen ha gjort, när anslagen inte räckte. Hur som helst bör man medge öppet att minskningen av skatteutgifterna betalas delvis av företagen, vilket jag tagit upp i ett tidigare inlägg om gratislunchar och gratisskattesänkningar.

Allvarligare är kanske att också tillsynen – vägledning, inspektion och kontroll av att reglerna följs – snedvrids till förmån för det man kan ta betalt för. Vissa delar av tillsynen är viktiga, men svåra att debitera enskilda företag för. Dessa riskerar att stryka på foten.

Intressant är också hur en del utvecklingsprojekt fortfarande finansieras av pengar från den ”miljömiljard” som det rödgröna styret satsade på för två mandatperioder sedan. Och från det statliga klimatinvesteringsprogrammet (KLIMP) som regeringen Reinfeldt strukit. Den borgerliga miljöpolitiken åker fortfarande snålskjuts på rödgröna satsningar. Men det kan inte fortsätta för evigt. Även om uteblivna utvecklingsprojekt kanske inte märks på en gång.
Ungefär som neddraget underhåll i kärnkraftverk inte märks på en gång.

Portugal på tur

2011-01-11T00:10:00.002+01:00

Ett antal tidningar i olika länder (bl.a. tyska Spiegel) pekar nu på att trycket ökar på Portugal att söka krishjälp från EU. Mönstret påminner om Irlands. Portugals regering sägs motsätta sig stödet. Men många bedömare anser det omöjligt att undvika.

Syftet med att stötta Portugal redan nu sägs vara att skydda Belgien och Spanien från spekulationstrycket. Wall Street Journal och andra påpekar att euron sjunker mot dollarn (som ju i sig har problem). Och det finns en oro för de europeiska bankerna.

Nationalekonomen Mats Persson tog upp i sin debattartikel i DN häromdagen risken för att euron skulle falla i värde om man lät ett eller annat land skriva ner sina skulder i stället för att försvara alla. Han menade att risken var överdriven, och att det skulle kanske inte vara helt fel ur ekonomisk synpunkt även om euron skulle falla. Frågan är snarare om euron skulle sjunka mer än alternativet. Men hur alternativet påverkar euron är väl inte heller så klart. Persson menar att det är ett dyrt och skevt sätt att rädda t.ex. tyska banker, när man går omvägen över vissa av deras låntagare med besvär.

Om euron faller mot kronan antar jag att det skulle gynna banker som lånat upp euro för att låna ut till bostadslån i Sverige. Men systemet känns ändå oerhört skakigt. Man förstår att investerare i och utanför EU kräver mer riskpremier (högre ränta) för att låna ut till PIIGS-europa, och fler länder än så, både inom och utanför euron.

Sen finns de politiska argumenten.

Ett vanligt hushåll som ska både välja pensionsförvaltare och kanske ta ett stort bostadslån har också mycket risker att hantera. Ingen lätt uppgift, när också experterna är kraftigt oeniga.

Bolånefångar i politiken II

2011-01-10T00:13:00.003+01:00

Jag har tidigare skrivit om bolåneslavar och politiska bolånefångar.

Jag ser nu att Peter Wolodarski på DN försvarar folkpartiets riksdagsledamot Carl B. Hamiltons förslag tidigare på DN-debatt om sänkt ränteavdrag för hushållens bostadslån. Mer intressant är att Wolodarski påminner om att Fredrik Reinfeldt tog upp samma förslag i valrörelsen 2006. Med delvis samma argument som jag refererade från Swedbanks chefsekonom: att det hänger ihop med fastighetsskatten. Fast den gången släppte Reinfeldt förslaget efter några dagar, sedan han fått kritik från både oppositionen – och just Carl B. Hamilton. Andra har ju kritiserat tajmingen av Hamiltons förslag nu. Expressens ledarsida föreslår en större skatteform, vilket ju kan vara en poäng.

Wolodarski är helt inne på att ränteavdragit spätt på prisutvecklingen för bostäder. Men han nämner inte att omläggningen av fastighetsskatten nog också spätt på prisutvecklingen i heta bostadsmarknader. Precis som ROT-avdragit nu sägs i SvD ha bidragit till att priser på hantverkartjänster gått upp (ett sätt att dela frukterna mellan fastighetsägare och hantverkare). Precis som EU:s gårdsstöd kapitaliseras i form av högre priser på jordbruksmark. Eller regeringens gåva till skogsägare i form av ”affektionsvärdestillägg” (skogsägaren får marknadspris plus ett tillägg på 25% av marknadspriset vid skydd av skog) kan förväntas bidra till att priser på skog ökar.

Wolodarski argumenterar, liksom Hamilton i hans artikel, för att kapitalbeskattningen i Sverige bör sänkas. Ett av argumenten är att det inte håller att i en globaliserad värld, där kapital är rörligt, att ha allt för avvikande skatter på kapital. Vilket det kan ligga något i. Varför vi får vara med om ett ”race to the bottom” vad gäller kapitalbeskattning. (Vilket kanske inte riktigt lyftes fram ordentligt i debatten om medlemskap i EU eller för den delen inför andra beslut som bidragit till situationen).

Vilket väcker frågan om det ska balanseras av minskade utgifter, eller höjda skatter på andra områden. T.ex. miljöbelastning?

En annan sak som man faktiskt kan beskatta i just en globaliserad värld är – fastigheter. De flyttar just inte utomlands.

Kanske ytterligare ett ämne för Mats Persson att ta upp?

Bankernas aktieägares intressen = allmänintresset?

2011-01-09T23:40:00.004+01:00

Nationalekonomen Mats Persson skriver intressant på DN-debatt om eurokrisen. Persson menar att det inte finns starka NATIONALEKONOMISKA argument för att rädda länder i PIIGS-Europa som fått bekymmer med betalningar. Om det finns politiska skäl är det en annan sak. Men, Persson påtalar en brist på diskussion om de ekonomiska argumenten.

I Sverige, får man tillägga. I ett tidigare inlägg har jag skrivit om en del av debatten i USA och Tyskland. Där har tunga ekonomer varit inne på att man behöver en justering av skulderna. Jag har också tagit upp vem som ska betala för detta och frågat lite vanvördigt om inte ”bonusbankirer” borde vara med om att betala för det kalas som de tidigare tjänat så mycket på. Något som jag kritiserats för i en kommentar. Persson är nu inne på en liknande fråga, åtminstone angående bankernas aktieägare.

Ett annat sätt att formulera Perssons poäng är att bankernas aktieägares intressen har felaktigt framställts –och i den svenska debatten generellt accepterats, hittills – som allmänna intressen. Intressant i sig.

Den moderata europaparlamentarikern Gunnar Hökmark tycker att resonemanget är intressant, men pekar också på en risk som Persson inte nämner. En skuldavskrivning för ett eller två Euroländer skulle kunna öka trycket på flera länder att skriva ner sina skulder. Det skulle kunna smita av sig på flera länder både i PIIGS-Europa och utanför.

Det skulle i sin tur kanske leder till att euron sjunker (vilket Persson inte tror på, men menar inte skulle nödvändigtvist vara negativt) och att en förtroendet för euron som t.ex. reservvaluta skulle minska. Skulle det kunna leda till att det blir dyrare för euroländerna att låna pengar? Det skulle hur som helst definitivt öka trycket på en del banker, och öka trycket på länder som Tyskland att gå in och rädda sina banker.

Men, som Persson påpekar, inte nödvändigtvis bankernas aktieägare.

Det är en intressant fråga om Persson skulle revidera sitt resonemang för att effekten blir starkare än den han skissar på. Om gradskillnaden blir till artskillnad, så att säga.

Persson är noga med att peka på att han inte tar upp eventuella politiska argument för att undvika skuldnedskrivning. En moderat riksdagledamot, Göran Pettersson, skriver nu att för hans del är det viktigaste argumentet för euron inte ekonomiskt, utan just politiskt. Vilket också är en ganska vanlig uppfattning för personer på kontinenten som vill använda den nuvarande krisen som ett instrument för att ta ytterligare steg mot ett allt mer federalt Europa.

Bara Tyskland och Frankrike kunde komma överens om hur de vill centralisera det ekonomiska beslutsfattandet i Europa (vilket Spiegel skriver om). Som SvD påpekar får deras dispyt direkta konsekvenser –och utslag – i tillsättandet av nya chefen för den europeiska centralbanken.

Det känns som om det hela är väl omhändertaget.

Bolånefångar i politiken

2011-01-08T02:30:00.002+01:00

Jag har i ett tidigare inlägg tagit upp problematiken kring ”bolåneslavar”.

Folkpartiets riksdagsledamot Carl B. Hamilton har i en artikel i DN påtalat ett växande problem med bolåneskulder. Han pekar på risken för att en bostadsbubbla spricker. Han kommer också med förslag på lösningar. Bland annat vill han minska ränteavdragen.

Den efterföljande diskussionen har varit intressant. Den moderata EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark menar att det inte finns någon bubbla förrän den spricker. Och att Hamiltons förslag riskerar göra att bubblan spricker. Precis som den borgerliga regeringen gör med miljöpolitiken vill han tydligen sopa problemen under mattan, där de kan fortsätta att växa utan att synas.

Kristdemokraternas talesperson menar att tidpunkten är helt fel. Räntan är på väg upp. (Kristdemokraterna borde då kanske ha gjort något åt ränteavdragen när räntorna var låga och inte på väg upp, men det gjorde man alltså inte.)

Själv kommer jag att tänka på något som Swedbanks chefsekonom Cecilia Hermansson tog upp i SvD för ett par månader sedan, sådär i förbifarten. Hon påpekade då att ränteavdragen hängde ihop med fastighetsbeskattningen. Hon sade att det är orimligt med en så låg fastighetsbeskattning i kombination med möjligheter till stora ränteavdrag.

När man omvandlade fastighetsskatten borde man därför i konsekvensens namn ha ändrat på ränteavdragen. Den borgerliga regeringen missade det tillfället. Oklart om det beror på oförstånd eller opportunism: avskaffad fastighetsskatt var ett sätt för de borgerliga att vinna valet 2006.

Därför känns det märkligt att nu som radion refererar föreslå att man ska sänka andra skatter ytterligare som kompensation för att minska ränteavdragen. Den kompensationen fick man ju i förväg. Fast Hamiltons förslag i DN artikeln känns mer genomtänkt än radiodiskussionen. Också diskussionen i Privata affärer är mer komplex.

Eller också är de politiska krafterna för starka. Det vill säga att det är så många som berörs, de berörs så kraftigt, och de är så välorganiserade, att det är omöjligt att göra en sansad reform och fortfarande vinna ett val. Då har politiken satt sig i en knipa. Det är svårt att komma ifrån intrycket att det var en stor miss som gjordes i samband med omvandlingen av fastighetsskatten. Det blir svårt att rätta till misstagen. Politikerna har på sitt sätt gjort sig till bolånefångar.

Bolåneslavar

2011-01-08T02:25:00.003+01:00

Jag har ett tag nu förundrats över en motstridig utveckling. Bostadsmarknaden kräver allt mer av långsiktiga åtaganden, särskilt från unga, i takt med att hyresrätten försvagas genom bl.a. omvandlingen till bostadsrätter. Samtidigt erbjuder arbetsmarknaden allt mindre av långsiktig trygghet – i stället är det korttidsanställningar, projektanställningar och vikariat som gäller. Särskilt för unga.

Det går inte ihop. Men det är många yngre, inte minst yngre familjer, som ändå ger sig in på stora och långsiktiga ekonomiska åtaganden för att fixa sitt boende. Inte sällan större än de skulle behöva vara, till följd av modetrender vad gäller läget, storlek och t.ex. köksrenoveringar. En del har säkert lockats satsa stort för att det har verkat förrädiskt tryggt, eftersom räntorna varit låga och prisutvecklingen väntas fortsätta uppåt.

Det finns en risk för att många känner sig fastlåsta, särskilt om prisbubblan spricker, vilket allt fler befarar. Det verkar uppenbart att bankerna tagit stora risker för egen del. Några exempel är att man tagit kortsiktiga lån i utländska valuta för att finansiera långsiktiga bolån i Sverige, och att man erbjudit lån på 100% eller mer av inköpskostnaden. Lån, som dessutom är amorteringsfria. Därför ligger det nära till hands att tro att bankerna inte heller drar sig för att lägga på stora risker för sina kunder.

Miljöpartiets Jan Lindholm har i en riksdagsdebatt varnat för en ”bolåneslaveri”. Folkpartiets representant argumenterade emot, och menar att många vill gärna ta på sig ett långsiktigt sparande i sitt boende (anf. 20). Det är säkert så, men det hindrar inte att många också har hamnat eller riskerar att bli fastlåsta i ett bolåneslaveri.

Ett anektodiskt exempel fanns i en artikel i SvD häromdagen. Där beskrivs hur några yngre män jobbar stenhårt för att få ihop till en förmögenhet för att de ska kunna…ta det lugnt. Eller kanske ägna sig åt något mer meningsfullt. Tidningen frågar: Varför då inte börjar jobba som exempelvis voluntär direkt. ”Per Penning svarar att han överväger att byta karriär. Men eftersom han är familjefar och uppbunden av bland annat ett huslån…”

Jag erinrar mig Göran Perssons gamla paroll om att ”den som är satt i skuld är icke fri”. Den bolånefest som SvD skriver om kan leda till en baksmälla.

Kronofogden rapporterar om att antalet hushåll som inte klarar sina lån ökar. En halv miljon svenskar sägs sitta fast i skuldfällor där de inte klarar av att betala sina lån. Bolån pekas ut. Ordföranden för föreningen Insolvens säger att de som drabbas känner skam och skuld. Det är ingenting de går och pratar om, säger hon. (Kanske därför FP:s riksdagsledamot missat bolåneslaveriet?)

Också TT och DN rapporterar om att hushållens skuldsättning ökar snabbt.

Folkpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Carl B. Hamilton gav en utförligare förklaring nyligen i en artikel i DN debatt:
” Bostadspriserna har under en längre tid växt snabbare än hushållens inkomster. Det gör att hushållens skuldsättning successivt ökat. En fortsättning på den utvecklingen leder till ökad sårbarhet både för individer och för banksystemet.
I dag står de 20 procent högst belånade låntagarna – det vill säga de som har störst skulder i förhållande till tillgångar – för hela 60 procent av hushållens samlade skulder. Det är denna typ av hushåll som kommer att drabbas först om Sverige skulle hamna i en situation där bostadspriserna sjunker och skulderna överstiger bostadens värde….Sveriges BNP ökar nu rekordsnabbt. Optimismen är stark på de flesta håll. Det kan mycket väl göra att prisökningarna på bostäder fortsätter framöver och att risken för en bostadsprisbubbla ökar, om inte åtgärder vidtas. En eventuell prisbubbla skadar både överbelånade låntagare/hushåll och dem som lånar ut, det vill säga oförsiktiga finansinstitut och banker.”

(Jag får en bestämd känsla av att Hamilton förstår sig på de här frågorna mycket bättre än han förstår sig på kärnkraft eller klimatpolitik.)

Hamiltons artikel, och den efterföljande diskussionen, visar på ett allvarligt politiskt problem. Man kanske kan tala om ”bolånefångar”. Mer om det i ett kommande inlägg.

Slå ihop C och FP

2011-01-08T01:17:00.001+01:00

Det talas igen om att slå ihop Centern och Folkpartiet. Ungdomsförbunden föreslår det på Newsmill. När jag letar kommentarer hittar jag att CUF föreslagit precis samma sak för två år sedan. Och det var nog inte första gången, då heller.

Frågan är också hur. Skulle man vid en sammanslagning få Centerns gamla energipolitik och Folkpartiets gamla naturvårdspolitik skulle det onekligen vara ett lyft. Jämfört med regeringen Reinfeldt, där det blivit tvärtom: Folkpartiets gamla politik för att bygga kärnkraften och Centerns gamla politik för att offra naturvården till förmån för markägarna.

EU sågar Carlgrens jakt på varg

2011-01-07T23:42:00.002+01:00

Flera medier rapporterar att EU:s miljökommissionär förtydligat (skärpt) kritiken mot regeringens politik för att skjuta vargar, t.ex. DN och Ekot. Hela yttrandet finns inte ännu på kommissionärens hemsida, men en annan hemsida har det som sägs vara uttalandet.

Det är förödande kritik för Carlgren. Man förstår om kommissionen är uppretad. Carlgren har tidigare försökt bagatellisera kommissionens kritik, t.ex. i riksdagdebatten nyligen. Det är en taktik som kanske går hem mot miljörörelsen och andra kritiker i Sverige som inte har Carlgrens tillträde till medieutrymme. Men kommissionen har andra möjligheter att nå ut med att man står på sig.

Naturskyddsföreningen och andra har länge hävdat att Sveriges licensjakt på varg förmodligen bryter mot EU:s regler. Och att observera – detta är EU:s mest centrala regler till skydd för biologisk mångfald.

Kommissionärens yttrande ger också extra tyngd åt ett av argumenten i Åsa Romsons (MP) KU-anmälan mot Carlgren om vargjakten.

Det finns flera goda skäl att ställa in årets varg jakt. Men Andreas Carlgren väljer tydligen att förspilla Sveriges trovärdighet på miljöområdet genom att utmana EU om biologisk mångfald. I stället för att använda vår trovärdighet för att flytta fram EU-positionerna. Detta är ett särskilt tydligt exempel på det som jag skrivit om i ett tidigare inlägg om Sverige, EU och miljöpolitiken. Under regeringen Reinfeldt har Sveriges miljöpolitik i allt för hög utsträckning inriktats på att försvara vissa svenska särintressen (i det här fallet jägarnas) gentemot EU, i stället för att förbättra EU:s miljöpolitik.

Centern bjuder in till konstruktiv dialog

2011-01-07T13:29:00.002+01:00

Centerpartisten Per Ankersjö påstår att Centern vill bygga höga hus för att spara parker.

Man kan lika gärna säga att det borgerliga styret vill bygga höga hus – och i grönområden – för att kunna behålla Bromma flygplats. Man vill förtäta där det redan är som tätast, för att värna om villaområden.

Bygger man en stad måste man tänka mer långsiktigt. Höga hus kan verka vara en lösning på dagens problem med bostadsbrist. De kan verka häftiga på bild eller på håll. Men det är inte bra på längre sikt. De är t.ex. inte lika kul att vistas vid. Och det blir blir inga bra boendemiljöer socialt sett.

Ankersjö skriver som replik på en mycket mer genomtänkt artikel från nätverket Stockholmskyline. Han lyckas inte ta till sig, än mindre bemöta deras argument. I stället dömer han ut nätverket som oansvariga nej-sägare. För att därefter inbjuda till en ”konstruktiv diskussion”.

Jojo. Med armbågen. Känns bekant.

Säkerheten offrades för snabba genvägar

2011-01-07T13:22:00.002+01:00

USA.s officiella undersökningskommission om BPs massiva oljeutsläpp i fjol har presenterat en del av sin rapport. Enligt New York Times var utsläppet resultatet av ett systemfel: de inblandade bolagen valde gång på gång snabba och mer riskfyllda (och kanske på kort sikt billigare) lösningar, i stället för långsammare lösningar som prioriterade säkerhet. Detta ska inte bara gälla BP och de andra bolagen (bl.a. Halliburton) som bidrog till deras utsläppskatastrof i mexikanska golfen. Det ska ett generellt problem i en bransch som beskrivs som självbelåten, som överskattar sin förmåga.

Man känner igen bilden i den svenska kärnkraften, t.ex. i TV-programmet ”Kärnkraftsfiaskot”. Särskilt talande är reaktionen hos det svenska kärnkraftsproffs som ser den gamla branschen med nya ögon efter några år i utlandet. Det är också samma bild som kom fram om det svenska kärnsäkerhetsarbetet i granskningen efter det nära-haveriet i Forsmark 2006.

En annan bidragande orsak till BPs utsläpp var enligt den amerikanska haverikommissionen flata myndigheter, som ”infångats” av de intressen de är satta att reglera. Man kommer osökt att tänka på beskrivningen av Energimarknadsinspektionens agerande i den debattartikel som Fastighetsägarna publicerade i SvD häromdagen. Denna aspekt nämns dock inte i SvDs referat av den amerikanska kommissionens rapport, ett referat som är mer inriktad än New York Times på att fördela skulden bland bolagen än att lyfta fram strukturella fel.

I ett läge när företagen och hushåll, politiker och medier klagar på elpriset finns en risk att kärnkraftsbranschen fortsätter att söka snabba lösningar. Och ökar risken för en katastrof.

Mytbildning om kärnkraft

2011-01-07T12:29:00.004+01:00

SvD:s ledarsida tar i dag upp det senaste kärnkraftsstoppet och TV-programmet ”Kärnkraftsfiaskot”. Och passar på att odla myten att allt beror på det avvecklingsbeslut som aldrig genomfördes.

I programmet framgick det rätt tydligt att det är Vattenfalls och de övriga kärnkraftsbolagens svepskäl. Vad som egentligen hände var att man drog ner på underhållet för att spara pengar när priserna tillfälligt gick ned efter avregleringen av elmarknaden. För att ta igen eftersatt underhåll och investera i förlängd drift när priserna gick upp igen. Och att leveranssäkerheten nu också drabbats av att man inte bara tar igen eftersatt underhåll, utan också genomför en typ av ombyggnad som reaktorn aldrig konstruerats för och som inte gjorts någon annanstans i världen. Sedan råkar det påverka elpriset på ett sätt som ökar Vattenfalls vinster.

Frågan är om Per Gudmundson sett programmet. Och i så fall förstått. Och i så fall ägnar sig åt medveten mytbildning. Eller om han bara aningslöst för fram den bild som energibranschen sprider, som DN för några veckor sedan.

Varför syna den bilden närmare i sömmarna, om den stödjer syftet att bygga ny kärnkraft?

Koncentration och elpriserna

2011-01-06T03:24:00.002+01:00

Fastighetsägarna följde upp dokumentärfilmen på SVT om ”Kärnkraftsfiaskot” häromkvällen med en debattartikel i SvD under rubriken ”Förtroendebotten är nådd”. De klagar på elpriserna, och menar att ”den starka ägarkoncentrationen är det absolut största problemet med elmarknaden”.

Det kan man i och för sig diskutera, jag har i ett tidigare inlägg refererat och kommenterat en del annat från programmet.

Men visst är koncentrationen på elmarknaden ett problem. Jag har skrivit en hel del om det tidigare. Om koncentrationen på EU:s energimarknad, energibranschen i EU, Vattenfalls uppköp av Nuon i ett koncentrationsperspektiv, liberaliseringen av EU:s marknad. Ett väl så allvarligt problem med den höga koncentrationen att bolagen får en stark politisk makt och kan påverka spelreglerna, samt att det tenderar att minska innovationer. I klartext investeringar i förnybar elproduktion eller energieffektivisering som direkt konkurrerar med bolagens befintliga anläggningar.

Som jag gick in på i inlägget om ”Kärnkraftsfiaskot” var ett problem att den svenska energibranschen inte fullt ut förstod konsekvenserna av liberaliseringen av elmarknaden. Man trodde att prisnedgången direkt efter liberaliseringen skulle vara mer långvarig. Medan en annan uppfattning är att en sådan liberalisering ger en relativt kortvarig period av konkurrens som dock följs av en period av sammanslagning och koncentration, som ger en stabilare marknad.

Och det är denna koncentration som politikerna inte lyckats, eller försökt, motverka i EU eller Sverige. Som Fastighetsägarnas företrädare skriver verkar inte Energimarknadsinspektionen tycka att det är något problem. Konkurrensverket har länge, åtminstone sedan 2001, drivit en annan linje, men inte fått gehör. Fåtalsdominans ger inte bara effekter på marknaden, utan också en gräddfil in i politiken och förvaltningen. Där är Vattenfalls roll som en ”stat i staten” naturligtvis särskilt problematisk.

Fastighetsägarna trycker särskilt på det förhållandet att kärnkraftsbolagen äger kärnkraftverken gemensamt. Samma samägandet finns intressant nog också i Tyskland, där Vattenfall och E.ON äger ett par kärnkraftverk tillsammans. Och där Vattenfall och det andra stora energibolaget i Tyskland fram tills nu ägt åtminstone ett kolkraftverk tillsammans.

Men sen så har de tyska konkurrensmyndigheterna varit misstänksamma mot elbolagens agerande där tidigare. Och i somras spände energibolagen verkligen musklerna politiskt. Men det får bli ett annat inlägg.

Kärnkraftsfiaskot

2011-01-06T02:48:00.003+01:00

Häromkvällen visade SVT dokumentärfilmen ”Kärnkraftsfiaskot”. Fiaskot syftar i sammanhanget på att reaktorerna så ofta står still på vintern.

En misstanke som snarare är underförstådd än uttrycklig är att bolagen gör det så med flit. De tre stora bolag som sägs svara för 85% av elproduktionen i Sverige både samäger kärnkraft med varandra och producerar el på annat sätt. Och den största, Vattenfall, sägs tjäna mer på högre priser på vattenkraften än vad man förlorar på kärnkraften. Det är klassiskt monopolbeteende från läroboken: en monopol kan enlig teorin maximera sin vinst genom att minska produktionen och höja priserna. Lite lustigt, mot den bakgrunden, att höra elbolagsdirektörer hänvisa till ”marknaden”. Och särskilt då Vattenfalls nordenchef Torbjörn Wahlborg säga att "det är väl en marknad som alla andra marknader". Nä, det är faktiskt skillnad på fåtalsdominans och andra marknader.

Vattenfalls nordenchef Torbjörn Wahlborg skyller annars den svenska kärnkraftens dåliga leveranssäkerhet på avvecklingsbeslutet, något som jag kommenterat i ett tidigare inlägg sedan DN hade presenterat samma förklaring utan att det ifrågasatts. TV-programmet ifrågasatte påståendet desto mer.

Fram träder bilden av ett kortsiktigt ekonomiskt tänkande, precis som jag misstänkte i mitt tidigare inlägg. Den förklaringen som låg närmast till hands var att när priserna var låga direkt efter avregleringen i mitten på 1990-talet genomförde bolagen, eller åtminstone Vattenfall, sparprogram som satte underhåll på undantag. När elpriserna gick upp igen några år senare svängde om helt och började planera i stället för modernisering av kärnkraften.

Då skulle man göra allt på en gång: ta igen eftersatt underhåll, modernisera, höja säkerheten och öka effekten (köra reaktorerna hårdare för att producera mer el). Då fanns två problem:
- Så stora ändringar hade aldrig gjorts tidigare någonstans i världen, som Vattenfalls tf kärnkraftschef Mats Ladeborn förklarar. Det saknas erfarenhet, det finns inte ens underleverantörer som klarar det man behöver. Så man fick göra alla misstag och ta alla barnsjukdomar själv. Detta tycks särskilt drabba O3 i Oskarshamn. Enligt en källa i programmet är det ingen slump att en sådan uppgradering görs först i Sverige. I branschen ses Sverige som ett testland i kärnkraftsvärlden. Här får branschen göra saker man inte får göra någon annanstans, för att det motståndet från allmänheten och politikerna är så svagt.
- Verkan hade aldrig byggts för att byggas om på detta sätt. När de byggdes på 1970-talet hade de byggts för att köras i 30-35 år och sedan avvecklas. Därför har man tydligen inte ens sparat en del av ritningarna som behövs för att förstå hur verken konstruerades på det sätt som behövs för att kunna bygga om på det sätt man nu gör. Eller också är ritningarna och instruktionsböckerna svåra att läsa, eller svåra att förstå. Enligt källan i programmet.

Ett annat exempel på att man tar genvägar för att spara pengar är i Forsmark, där man försökt spara pengar genom att bygga om ventiler till de nya turbinerna i stället för att byta ut dem. Det gick inget bra, och kostade mycket mer pengar. Nu försöker man använda begagnade delar från Ringhals.

På Oskarshamn berättar man att de nya lagren på O3 höll i några timmar tredje gången man körde igång reaktorn. Det förklarar Ingemar Engkvist, VD:n för E.ON Kärnkraft Sverige, med att ”då hade man gjort andra åtgärder som inte var så lyckosamma”.

Programmets poäng är att kärnkraftsbolagens agerande tjänar pengar åt dem själva och kostar andra mycket pengar. Totalt 7 miljarder, varav 2 miljarder från fastighetsägare och 4 respektive 5 tusen kronor från ett par familjer. Men man tog inte upp att vi får problem på vintern för att vi använder för mycket el i uppvärmning.

Och man tog inte heller upp risken för att samma slarv som stör leveranssäkerheten, och den press som medierna, kunderna och regeringen sätter på bolagen att köra kärnkraften, kan få konsekvenser för kärnsäkerheten.

Då riskeras inte bara ett fiasko, utan en katastrof.

Att låna för att leva över sina tillgånger

2011-01-02T16:23:00.003+01:00

”We borrow environmental capital from future generations with no intention or prospect of repaying. They may damn us for our spendthrift ways, but they can never collect on our debt to them. We act as we do because we can get away with it: future generations do not vote; they have no political or financial power; they cannot challenge our decisions.”

Så skrev FN:s Brundtlandkommission (världskommissionen om miljö och utveckling) i boken Our Common Future, 1987. Det är en skrivning jag ofta återkommer till, åtminstone i tanken. Jag påminns om den alltför ofta i politiken, i medierna. Inte minst nu under den ekonomiska krisen. Där finns ju klarar paralleller mellan hur man levt över sina ekonomiska tillgångar men lyckats skjuta problemen fram för sig, och det mycket allvarligare förhållandet att vi lever över våra ekologiska tillgångar. Kopplingen blir tydligare i formuleringarna precis före ovanstående citat:

”Many present efforts to guard and maintain human progress, to meet human needs, and to realize human ambitions are simply unsustainable – in both the rich and poor nations. They draw too heavily, too quickly, on already overdrawn environmental resource accounts to be affordable far into the future without bankrupting those accounts. They may show profits on the balance sheets of our generation, but our children will inherit the losses. We borrow environmental capital…”

Jag kommer att tänka på detta än en gång, när jag läste i New York Times att ekonomen och den förre italienska primiärministern Giuliano Amato sagt apropå den sociala oron i den ekonomiska krisens spår i PIIGS-Europa:

“By now, only a few people refuse to understand that youth protests aren’t a protest against the university reform, but against a general situation in which the older generations have eaten the future of the younger ones.”

Så här har en svensk skrivit:
”1) Vi måste mycket snart begränsa vår kulturs påfrestningar på den naturliga miljön, så att dessa väsentligen håller sig inom naturens självläkningsförmåga…
2) Vi måste så långt som möjligt minska vår andel i rovdriften på knappa råvarutillgångar…
3) Vi måste anpassa vår industriella tillväxt till de krav som dessa två punkter ställer…
Framtidens problem kan inte lösas med enbart teknik. Olika begränsningar kan flyttas längre bort, men flera av dem kan inte elimineras.”

Efter en genomgång av ett antal fantasieggande förslag till tekniska lösningar fortsätter texten:

”De är emellertid inte tillräckliga för att tillåta ohämmad exponentiell tillväxt av befolkning och konsumtion. Vi vet inte heller om och när dessa problem tekniskt och ekonomiskt skall kunna lösas. Vi måste till varje tidsepok bevara en sådan marginal av tillgängliga resurser att vi behåller mer än ett utvecklingsalternativ – katastrofens!...Om vi i tid skall lösa problemen måste vi ofrånkomligen angripa dem nu. Även med en stor satsning kommer den nödvändiga omställningen att ta avsevärd tid. Ju längre vi dröjer desto häftigare måste åtgärderna bli om framgång skall nås.”

Det är kanske rätt mycket miljöpolitiskt allmängods bland dem som tänkt mer allvarligt på saken. Men det är rätt slagkraftigt och koncist formulerat. Och som Max Andersson påmint om nyligen är poängen ibland inte vad som sägs, utan när/av vem/var. I det här fallet, en civilingenjör, Tekn. Dr., företagsledare, och ordförande för Svenskt näringslivs föregångare SAF, Curt Nicolin, i slutet av boken Makt och ansvar från 1973.

Att han själv satsade på ett miljömässigt ohållbart tekniskt stickspår, kärnkraft, var kanske den illusion han själv behövde för att orka se så klarsynt på det övergripande problemet.

Tänk, om man kunde få Nya Svenskt näringslivs och deras allierade partier att ställa upp på att vi inte ska lämna en ekologisk springnota!

Smärtsam omställning, och lindring

2011-01-02T15:25:00.002+01:00

SvD har en längre artikel om att Kina väntas överta USA som världens största varuproducent. Men att också flera andra u-länder har en stark tillväxt, samtidigt som problemen i USA och delar av Västeuropa fortsätter.

Detta är en del av mekanismen som leder till det som jag inledde denna blogg med för två år sedan, och som jag skrev långt tidigare: att man inte kan förvänta sig att skillnaden i resursförbrukningen mellan västvärlden och resten av världen kommer att kunna bestå i längden. Det här inlägget innehåller en rad illustrationer på de teser som jag då förde fram.

Den pågående anpassningen i västvärlden är smärtsam. Flera länder har försökt skjuta den framför sig genom att i låna pengar. Man har kunnat leva över sina ekonomiska tillgångar och låtsas att allt är bra. Fast det gjort det bara värre i längden.

I EU snedvrids det hela av euron, som med sin ”en storlek-passar-alla” – eller egentligen väldigt få – förstärker balansen i utrikeshandeln och därmed arbetslöshet och sysselsättning mellan länder som Tyskland och de så-kallade PIIGS-länderna. Spiegel har nu en artikel med en rubrik som frågar om eurokrisen hotar det nya tyska ekonomiska undret (återhämtningen efter finanskrisen). Samtidigt medger artikeln att en av flera skäl till den starka tyska ekonomiska utvecklingen är att euron innebär att räntan är egentligen lägre än den borde vara i Tyskland. Man får nästan en bild av att euron förstärker den ekonomiska obalansen mellan Tyskland och PIIGS-länderna. En obalans som i längden också hotar Tyskland, om krisen fortsätter i PIIGS-Europa. Samtidigt som den sociala oron växer i PIIGS-Europa. New York Times har en artikel som skildrar hur den mest välutbildade generationen hittills i PIIGS-Europa kommer på arbetsmarknaden vid en tid då det är enormt svårt att få jobb. Ekonomen och den förra statsministern Amato säger till NYT att ”youth protests aren’t a protest against the university reform, but against a general situation in which the older generations have eaten the future of the younger ones”. Samtidigt talas det om att höja pensionsåldern. Det är svårt att undvika tanken om att den höjda pensionsåldern mer handlar om att vänta med att betala ut pensioner, än att folk verkligen ska jobba tills de är 67 eller 69. Man undrar vilka arbetsplatser som vill ha dem. Eller kanske är tanken att man ska byta ner sig (se nedan)?

I USA beskriver New York Times en strid om att försämra villkoren för offentliganställda. Både delstater och lokala myndigheter har enorma budgetproblem. Eftersom man inte vill eller kanske kan höja skatterna försöker man dra ner på kostnader. Bland annat vill man springa ifrån åtaganden om pensioner och sjukvård. Dessa har finansierats på ett sätt som en del borgerliga helst skulle vilja se i Sverige, genom att anställda har i uppgörelser med arbetsgivare kvittat uteblivna lönehöjningar mot pensions- och sjukvårdsåtaganden. Men medel- och låginkomst skattebetalare undrar varför offentliganställda ska ha bättre villkoren än de själva. Och eftersom “over the past 30 years retirement and health care in the private sector have been essentially demolished” så blir konsekvensen en “race to the bottom”. Också ett sätt att få en sänkning av konsumtionsvillkoren, i vid mening. DN har en artikel om Kalifornien, där krisen är särskilt svår. (Ett kuriosum i artikeln är att man skildrar hur skattesystemet blivit mer sårbart av att man i Kalifornien valt att beskatta inkomster och kapitalvinster i stället för fastigheter. USA-journalisten har kanske inte hängt med på hur den borgerliga retoriken i Sverige lett till att man just inte vill beskatta fastigheter, i ett klassiskt försök att vinna politiska val genom att skjuta problemen framför sig. Hon skriver: ” Samtidigt är Kalifornien genom sitt skattesystem ovanligt känsligt för förändringar i konjunkturen. Delstaten har valt att taxera inkomster och kapitalvinster snarare än fastigheter, vilket sänker inkomsterna kraftigt när jobb går förlorade.”) En annan mekanism som leder till lägre konsumtionsnivåer är att de som friställts under den senaste krisen men lyckats få nya jobb har ofta fått väsentligt sämre villkor. Det skildras i en annan artikel i Times.

Visserligen klarar sig bonusdirektörer och bonusbankirerna väl, både i Europa och i USA, åtminstone de som är kvar på bankerna. Inkomstklyftor påstås vara bra för samhället för att det leder till att rikt folk jobbar bättre därför att de får bättre betalt för det, och att det gynnar alla. Det ifrågasätts nu. Går det för långt växer missnöjet bland det stora flertalet. Inkomstklyftorna i USA växte till rekordnivåer 2009. En artikel i New York Times beskriver också hur den sociala rörligheten är större i Sverige än i USA, och sätter det i relation till lägre inkomstklyftor.

Mantrat hos många i Sverige fortsätter att vara att vi ska upprätthålla skillnaderna i konsumtionsnivåerna genom att ha bättre teknik och utbildning, som på 1960- och -70-talen. Senast hörde jag Carl Bildt rabbla upp det i TV. Ännu ett exempel på att man måste hitta en ny strategi finns i en annan artikel i New York Times om hur Kina satsar på innovation.

Den stora risken, som jag skrivit tidigare, är att man försöker skjuta problemen med sjunkande konsumtionsnivåer framför sig genom att tulla på miljön. Under paroller som ”vi måste växa för att ha råd med miljön” och liknande skjuter man på miljöåtgärder. Man bygger då vidare på en växande miljöskuld. Likväl som vi nu ser att många länder levt över sina ekonomiska tillgångar är det också klart att många lever över sina miljötillgångar. Det går ett tag, men inte i längden. Det har länge varit så, men det erkänns inte lika tydligt i medierna och politiken. Återkommer om ett par undantag.

Själv tror jag att en viktig del av lösningen är därför att minska klyftorna och att vi hittar mindre miljöbelastande sätt att roa oss (i vid mening). Jag tror också att det blir mer givande, till och med på kortare sikt.

Ekonomer och intressekonflikter

2011-01-02T04:16:00.001+01:00

Jag läser med intresse en artikel i New York Times om en strid om intressekonflikter bland akademiska ekonomer i USA.

Ekonomerna värjer sig för etiska riktlinjer om att informera om vem som sponsrar dem. Men en dokumentärfilm om finanskrisen har avslöjat ett antal pikanta fall av fackekonomer som varit med om att utforma policyförslag samtidigt som de haft ekonomiska bindningar som innebär klara intressekonflikter.

Man ställer därför nu frågor som
“Should economists be required merely to disclose who finances their research, as many academic journals already require? Should they have to reveal which corporate clients they advise, consult for or give speeches to?”

Verkar rimligt, tycker jag. Men det tycker tydligen inte många av ekonomerna.

Dålig luft i Stockholm – ännu en missad deadline

2011-01-02T02:37:00.003+01:00

Det verkar som om man nu har missat ännu en deadline för att göra något åt den hälsofarliga luften i Stockholm. Jag hittar inget som tyder på att det har antagits ett nytt åtgärdsprogram för att vi ska klara miljökvalitetsnormerna för partiklar och kväveoxider. Det skulle ha gjorts senast i december.

En av de fördelar som EU-medlemskapet gett oss ur miljösynpunkt är systemet med miljökvalitetsnormer. Det avviker från svensk miljöpolitisk tradition genom att vara rätt skarpa regler för att ett visst tillstånd i miljön ska uppnås (inte, att något är önskvärt men ska vägas mot andra intressen och i praktiken skjutas på framtiden i det oändliga).

Enligt EU-reglerna skulle halterna av vissa luftföroreningar vara under en viss nivå till 2005. Stockholm bryter friskt mot normerna för partiklar och kväveoxider. 2010 hade t.ex. Hornsgatan haft för höga halter av NO2 under 55 dagar redan i november. Det får vara max 7 dygn per år (dygnsvärde).

Visserligen har staten antagit ett åtgärdsprogram för att klara normerna. Men det gjorde den socialdemokratiska regeringen först i december, 2004. Planen var dessutom svag och diffus. Viktiga åtgärder som staten kunde vidta fanns inte med. Vissa typer av åtgärder kan man inte göra i Sverige, för att det saknas regelverk för det. Åtgärder som fanns med var vagt formulerade. I vissa fall har aktörerna struntat i att genomföra åtgärder, som Stockholms stad när det gäller parkeringspolitiken. Och det är oklart vem som ansvarar för att driva igenom planens åtgärder. Det borgerliga styret i Stockholms stad menar att det inte är Miljö- och hälsoskyddsnämnden som har ansvaret eftersom planen beslutades på statlig nivå. Medan statliga instanser menar att det är just kommunen som har tillsynsansvar.

Det borgerliga styret i Stockholms stad har drivit en utpräglad förhalningstaktik, även om man låtsas driva en ”kraftfull” politik. Man har avvaktat med verkningsfulla åtgärder för att man först velat testa andra saker. Och sedan utvärdera. Och sedan testa något annat. Till slut kom tryck från två håll. Naturskyddsföreningen anmälde Sverige 2008 för att vi inte klarar EU-kraven, och EU-kommissionen 2008 har inlett ett överträdelseärende mot Sverige. Nu har de borgerliga till exempel infört dubbdäcksförbud på Hornsgatan, men fortfarande dröjt med att minska genomfartstrafiken med tunga lastbilar på samma gata som föreskrivs i åtgärdsprogrammet.

I systemet ingår att åtgärdsprogrammen ska ses över och förnyas senast efter sex år. Det innebär att den otillräckliga planen för Stockholm skulle ersättas av en ny plan senast i december 2010. Så tycks inte ha skett.

Så vitt jag vet är det enligt de nya reglerna länsstyrelsen som har ansvaret för att ta fram ett nytt åtgärdsprogram. Det är förstahandsalternativet enligt 31 och 32 §§ i den nya förordningen om miljökvalitetsnormer. Men på länsstyrelsens hemsida hittar jag inget om något nytt åtgärdsprogram. Enbart om det gamla.

Jag kollar för säkerhets skull på dagordningen för ärenden på regeringens sista sammanträde före årsskiftet. Där finns inte heller något om något åtgärdsprogram.

EU-medlemskapet har på flera sätt försvårat och förhalat miljöpolitikens utveckling i Sverige. Och krafter som inte prioriterar miljöfrågor, som den borgerliga regeringen, har använt EU som en förevändning för att bromsa miljöarbetet mer än vad som hade varit nödvändigt.

Och även när EU:s miljöpolitik ger möjligheter, till och med kräver, att Sverige förbättrar miljöarbetet tar våra borgliga politiker inte vara på möjligheten. I stället förhalar och obstruerar man.

Nu, som det verkar, ännu en gång i Stockholm. Och i så fall verkar det som om felet är i första hand länsstyrelsens (där den förra moderata gruppledaren i riksdagen, utbildningsministern m.m. Per Unckel sitter som landshövding). Ansvaret är ytterst regeringens. Och Stockholms stad kan göra mer.

Men inga av dessa borgerligt styrda instanser verkar prioritera Stockholmarnas hälsa.

EU och miljön

2011-01-02T02:34:00.000+01:00

Efter EU-inträdet har svensk miljöpolitik allt mer reducerats till att genomföra beslut som fattats på EU-nivå. Vissa saker får man inte göra för EU. Vissa saker får man visserligen göra, men EU regler hindrar kompletterande åtgärder som behövs för att besluten ska få verkan, t.ex. åtgärder som behövs för att balansera ökade produktionskostnader i Sverige. (Som när Sverige – före EU-inträdet – förbjöd användningen av ozonnedbrytande ämnen för viss produktion, och samtidigt förbjöd import av samma produkter som hade producerats med ozonnedbrytande ämnen i andra länder.)

Sedan märker man ett tydligare intresse hos den borgerliga regeringens företrädare att man helt enkelt inte vill gå längre än EU. Ibland för att man påstår att det skulle störa EU-förhandlingar. Ibland för att det sägs vara EU-regler på gång och man vill inte att svenska regler ska avvika från det som EU snart kommer att göra. Eller för att man helt enkelt inte vill.

Sammantaget får det en klart dämpande effekt på svensk miljöpolitik.

Inför EU-inträdet sades att Sverige skulle påverka EU:s miljöpolitik på att bli skarpare. I praktiken har man sett allt fler exempel på att regeringen driver svenska särintressen på EU-nivå även när dessa försvagar EU:s miljöarbete.

Samtidigt finns också flera exempel på att EU-reglerna varit tuffare än Sveriges, att EU-arbetet fört svenskt miljöarbete framåt. Detta blir allt vanligare, ju längre vi som EU-medlemmar lagt vårt eget miljöarbete på is.

Poängen med att skriva detta är inte att Sverige ska lämna EU. Den vägen tror jag är körd under en förutsebar framtid. Poängen är i stället
- att Sverige inte ska låta EU-medlemskapet sinka vårt miljöarbete i onödan, att synliggöra förhalningstaktiken är ett led i att motarbeta den
- att Sverige inte ska försvaga EU:s miljöarbete genom att driva särintressen för vissa delar av det svenska näringslivet på det sätt som den borgerliga regeringen har gjort, och
- att vi ska ta vara på de möjligheter som EU:s miljöpolitik ger oss att förbättra miljöarbetet här hemma. I stället för att motarbeta dessa också.

Sveriges hantering av EU-direktivet om luftkvaliteten verkar vara ett mycket aktuellt exempel. Det tar jag upp i ett kommande inlägg.

Energi- och klimatpolitik i USA och EU

2010-12-31T04:24:00.002+01:00

Efter årsskiftet kommer USAs miljömyndighet att agera mot utsläpp av växthusgaser. Bara lite, men ändå. Det räcker för att reta de nya republikanerna i kongressen.

Den tillträdande ordföranden i representanthusets energiutskott säger att han inte är övertygad om att växthusgaserna behöver kontrolleras.

Men sen så har han skrivit det i en debattartikel tillsammans med ledaren för ”Americans for Prosperity” en organisation som finansieras av oljebolagen och har stött flera av Tea-Party företrädarna som nu valts in i kongressen.

Samtidigt blåser det nu upp lokala konflikter kring uranbrytning igen. En del vill ha jobben. Andra minns hur det var. Och låter sig inte lugnas av att det kommer att gå bra nu. Det lovade man förra gången också.

Och i Tyskland rapporterar Spiegel om en rad undersökningar som i praktiken dömer ut en viktig del av EU:s – och den svenska borgerliga regeringens - klimatpolitik. CDM-systemet går ut på att räkna in utsläppsminskningar eller påstådda uteblivna utsläppsökningar i länder som Kina och Indien i målen för minskade utsläpp. Systemet kan t o m ha gett ökade utsläpp, eftersom det ger incitament att inte genomföra vissa utsläppsminskningar i t.ex. Kina förrän man fått betalt från Europa.

Tricksande om GMO

2010-12-31T03:25:00.002+01:00

SvD hade häromdagen ett par artiklar om GMO i EU, som i och för sig innehöll rätt mycket information, men ändå var förvirrade.

EU kommissionen är frustrerad över att så många medlemsstater röstar emot deras förslag att godkänna nya GMO-grödor. Kommissionen tycker det är alldeles för svårt att få grödorna godkända. Visserligen har EU en myndighet (EFSA) som tar fram underlag för godkännande och säger sig bedöma hälsa- och miljöeffekter, men det är för många länder som inte litar på EFSA:s bedömningar.

Och de har goda skäl till det. EFSA har fått grundläggande metodologisk kritik på flera punkter. För två år sedan begärda miljörådet (EU:s miljöministrar) att EFSA skulle förbättra sina bedömningar i flera avseenden. Sist jag kollade, för två månader sedan, hade inget hänt.

Däremot hade EFSA:s ordförande råkat ut för en skandal, då det kom fram att hon hade kopplingar till GMO-industrin.

Kommissionen har nu försökt sig på det många anser vara ett trick. Man erbjuder länder möjlighet att förbjuda GMO nationellt. Och hoppas att de därmed kan lättare förmås gå med på att tillåta GMO-grödorna på EU-nivå. Det är bara det, att länderna enligt EU:s förslag inte får förbjuda GMO-grödor på nationell nivå för att dessa ska vara farliga för miljön och hälsa – det har ju EFSA redan bedömt. Och så råkar det vara så, att världshandelsorganisationen WTO accepterar hälso- och miljöskäl, medan det är högst tveksamt om de accepterar andra skäl. Så att ett nationellt förbud kanske inte kan klara en WTO-prövning.

Och en WTO-prövning kan man räkna med. Bakgrunden till det hela är att framförallt USA tryckt på EU att godkänna GMO-grödor som dess storföretag tagit fram, och hotat med WTO annars.

Av artikeln framgår inte att den svenska regeringen drivit på för att lättare godkänna GMO. Regeringen säger sig helt lita på EFSA:s bedömningar. Fast egentligen handlar det, vilket också framgår av regeringens underlag till riksdagen, frihandelsskäl. Resonemanget tycks vara att svensk ekonomi är beroende av ett fåtal stora företag som agerar på utländska marknader, varför man reflexmässigt böjer sig så fort någon drar upp en frihandelsaspekt. Å så vill man ha samma villkor för bönder i Sverige som för bönder i andra länder – får man odla GMO där vill man kunna också odla med GMO här. Centerpartister i riksdagen oroar sig t.ex. för lönsamheten i den svenska grisproduktionen (anf. 42) och anf. 106.

Att EFSA – EU:s motsvarighet till Livsmedelsverket – medger att man inte har kompetens att bedöma långsiktiga effekter i miljön är då av mindre betydelse. Att konsumenter generellt är emot GMO spelar ingen roll. Att GMO-företagen inte klarar av att hålla ordning på sina produkter spelar heller ingen roll.

I somras fick man för första gången odla en genmanipulerad potatis kommersiellt i EU. Då upptäckte man att man hade blandat in otillåtna GMO-potatisar i samma fält i Norrbotten.

Det var det tyska företaget BASF, världens största företag (och för övrigt en av huvudintressenterna bakom gasledningen under Östersjön) som hade missat.

Om ett sådant företag inte har ordning på sina grejer, hur ska man då förvänta sig att andra klarar det bättre?

Men det hindrar inte den svenska regeringen från att fortsätta rösta för godkännande av nya GMO –grödor. Deras enda invändning mot Kommissionens förslag är att den kan öka risken för en krock med WTO. Ja, moderaterna är otåliga för att det finns något svenskt företag som fått vänta länge för att få sin gröda godkänt (anf. 25).

Bra på att följa reglerna?

2010-12-30T17:10:00.002+01:00

SvD hade hela tre artiklar i går om hur usla många företag är på att följa reglerna. Det är visst nyhetstorka.

Tidningen återger fem KO-anmälningar mot elektronikföretag som kommit in redan under mellandagarna. Det gäller Elgiganten, Media Markt och Expert. Klara fall av det som på engelska kallas för ”bait-and-switch”, man annonserar efter en produkt som inte finns till det pris man annonserar till. Men kunden ska redan vara i butiken när man upptäcker det, och förmås köpa en dyrare produkt. Svårt att tro att inte de stora företagen är mycket medvetna om vad de håller på med. Men de räknar nog med att det smakar mer än det kostar, ifall de skulle bli fällda.
Alla de 15 största hustillverkare i landet har villkor i sina standardavtal som är oskäliga. Dvs att de strider mot tvingande lagstiftning. Avtalsvillkorslagen togs fram för flera decennier sedan, utifrån att vanliga konsumenter inte kan påverka färdigtryckta villkor i ett standardavtal, och att är befogat att staten någorlunda rättar till obalansen i maktrelationen mellan konsumenten och större företag. Konsumentverkets generaldirektör menar (i en artikel i papperstidningen som jag inte hittar på nätet) att det är illa oavsett det beror på kall beräkning eller okunskap från företagens sida.
58 av 100 butiker som SvD kollat saknar de obligatoriska skyltarna som talar om att man måste vara minst 18 år för att köpa receptfria läkemedel. 11 av 12 butiker de kollade sålde utan vidare till testkunder som var 17 år. Detta är klart brott mot lagen som trädde i kraft för över ett år sedan. VD:n på Svensk Dagligvaruhandel säger att han är besviken att höra det.

De här exemplen rör inte miljöområdet, men jag snubblar ständigt över liknande exempel där. När jag jobbade på Konsumentverket på 1980-talet var det tydligt att branschföreningarna förhandlade med verket om regelverken, och inte sällan själva låg bakom krav som gjorde regelverken krångliga. När myndigheterna sedan kunde konstatera att deras medlemmar inte följde reglerna ändå skyllde branschföreningen ifrån sig. Verkar inte som om man tog något större eget ansvar för att medlemmarna skulle följa reglerna.

Det är enligt SvD kommunen som ansvarar för kontrollen av reglerna om försäljningen av receptfria läkemedel. Jag undrade vem då i Stockholm, kanske Miljö- och hälsoskyddsnämnden där jag själv sitter som ersättare? Jag ser inte att denna kontroll finns i tillsynsplanen för nästa år. Efter ett antal samtal (bl.a. ett som en växel kopplade vidare till en stackars nytillträdd stadsdelsnämndsordförande) fick jag det lugnande beskedet att det är Socialtjänst- och arbetsmarknadsnämnden. Kanske finns en uppföljning av detta i deras tillsynsplan?

Banker saltar bolånen

2010-12-30T16:19:00.001+01:00

SvD hade i går ett par intressanta artiklar om bolånen. Nya regler för banker gör det dyrare för dessa att låna upp pengar.

Finansmarknadsminister Peter Norman sade strax jul att konsumenterna inte ska behöva ta hela kostnaden för hårdare finansieringsregler. Men bankerna gör tvärtom: de passar på att ta ut MER än hela kostnaden, enligt SvD: bankerna har ”stärkt sina marginaler”, som det heter.

Kanske finansmarknadsministern tror att konkurrensen ska lösa det. SvD påpekar dock att det handlar om en oligopolmarknad. Staten har hittills ägt en aktör, SBAB, som ska se till att inte priserna drar iväg på ett alltför oschysst sätt. Men den borgerliga regeringen vill sälja SBAB, vilket kommer att ytterligare minska konkurrensen och ta bort ett statligt instrument för att pressa oligopolvinsterna.

Vilka andra styrmedel regeringen och finansmarknadsminister Peter Norman vill använda framgår inte. Undrar om de vet själva.

Intressant är också att kontrastera med skogssidan. Där har regeringen behållit Sveaskog och gett det ett tydligare mandat att hålla uppe priserna. Detta, för att gynna skogsägare på bekostnad av företag som behöver köpa skog. Skulle vara intressant att höra en samlad förklaring från regeringens sida på varför det är angeläget för ett statligt bolag att ingripa för att korrigera marknadsdominans i det ena fallet (till förmån för skogsägare) men inte i det andra fallet (till förmån för hushållen som tar bostadslån).

För övrigt verkar det av SvD att vara högst motiverade krav som nu ställs på bankernas upplåning. Enligt Finansinspektionen sker i dag en stor del av finansieringen genom upplåning i utländsk valuta. Och så förklarar bankchefer att man byter från kortfristig upplåning till längre upplåning.

Hallå, har man alltså hållit på med kortfristig upplåning i utländsk valuta för att finansiera långsiktig utlåning till bostadsköp? Det verkar inte klokt. Då har bankerna bakat in en dubbelrisk. De har bäddat för rejäla kostnadssmällar. Undrar om inte det var just det som bankerna i länder som Island höll på med. Kanske smart på kort sikt om man jagar marknadsandelar. Men definitivt inte klokt på längre sikt.

Om man inte räknar med att staten kommer att gå in och rädda bankerna och socialisera förlusterna. Eller att efterhand kunna vältra över väsentligt högre kostnader till bolåneslavar. Och hur som helst har en smart bonusbankir cashat in tillräckligt för att leva flott även efter en eventuell krasch.

Kärnkraftens subventioner

2010-12-29T01:01:00.003+01:00

Maud Olofsson lyckades slå knut på sig själv än en gång häromdagen i ett radioinslag om kärnkraften.

Regeringen har sagt att det är OK att bygga kärnkraft, men det kommer inte att få några subventioner. En del centerpartister säger att det innebär att kärnkraft inte kommer att byggas. FP menar att det kommer att byggas, och Jan Björklund har öppet sagt att han förväntar sig att Vattenfall ska bygga.

Redan i våras hade regeringen svårt att svara på frågan om vad som är en subvention till kärnkraft. Greenpeace sade då tydligt att ett beslut att bygga av Vattenfall är att ses som en subvention.

Delar Maud Olofsson den synen?

Hon verkar fortfarande inte ha bestämt sig för vad som är en subvention och vad som inte är det. I radion häromdagen påpekade reportern att

"Riksdagen bestämde att regeringen skulle återkomma skriftligen med besked om vad som ska räknas som en subvention. Det har man ännu inte gjort."
– Vi är inte färdiga, säger näringsminister Maud Olofsson, (C).
När blir ni det, undrar reportern?
– Det kommer vi att återkomma till när vi är färdiga, svarar näringsministern.

Jaha?

Men sedan säger Näringsministern:

– Jag tror alla vet vad det innebär om man subventionerar.

Vad är det som då tar sån tid?

Sammantaget blir det väldigt klara besked.

Vargdebatt en blivande jultradition?

2010-12-29T00:57:00.002+01:00

Newsmill har haft en rad artiklar om vargjakten. Göran Greiders tyckte jag var mest intressant. Väl så intressant är diskussionen efteråt.

Jag tror Greider har rätt i att vargdebatten används med flit för att skymma andra debatter. Greider tar själv upp att förlusten av biologisk mångfald i skogen är viktig, likaså villkoren generellt för folk på landsbygden. Indragning av postservice är ett exempel som används.
Sen är det en del intressen som står mot varandra. En del ser vargen mest som konkurrent om vilt som de själva vill jaga. Andra ser vargen som ett hot mot deras sätt att bedriva jakt på, med lös springande hund. Någon ser vargen som ett hot mot fäbodbruk. Andra, som är tysta i denna debatt, förmodas se vargen som en positiv sak som håller nere älgstammen och gynnar skogsväxten - särskilt efter kallhyggen, får man förmoda.

Jag antar att det ligger en del i allt detta. En del känns mer angelägna än andra för utomstående. För vargen är en fråga både för de närmast berörda, och för oss utomstående.
Biologisk mångfald angår oss alla, inte enbart den som för tillfället äger marken där den finns.

Andreas Carlgren fortsätter att försvara jakten, som nödvändig för att få acceptans för att föra in vargar för att förbättra den genetiska situationen. För att stammen SEN kan byggas upp. Utan att låtsas att Sverige av allt att döma bryter mot EUs centrala regler för stöd av biologisk mångfald. Eller om de praktiska problem som visat sig. Eller de signaler om att jakten inte ökar acceptansen i de led som hetsat mest mot vargen.

I en debatt i riksdagen nyligen häromdagen medgav han dock att det finns praktiska problem med att föra in nya vargar. Hur man ska föra in varg, utreds. Men det ska ske i år. Hur många vargar vi ska ha i Sverige – utreds. Att kriminalisera förberedelse till jaktbrott, utreds – Carlgren är enligt riksdagsdebatten fortfarande inte övertygad om att det behövs. Och acceptansen, vems acceptans ska öka, eller hur det ska mätas, sådana frågor ville inte Carlgren svara på.

En artikel av toppar från LRF och Jägareförbundet försvarar t.ex. jakten, men argumenterar mycket svagare, nästan motvilligt för acceptansen. Det överordnade tycks snarast vara att hålla nere antalet vargar. Rykten om hur snacket går i de nya regionala rovdjursdelegationerna tyder inte på någon större acceptans för varg där heller.

Vargdebatt ser ut att bli en del av jul- och nyårsfirandet även nästa år.

Ska bonusbankirer vara med betala och rädda euron?

2010-12-29T00:51:00.002+01:00

En läsare tipsade om förra tyska förbundskanslern Helmut Schmidts synpunkter på Tysklands roll i eurokrisen.

Schmidt uttrycker en syn på EU som kanske är rätt främmande för en del här hemma, men som jag tycker är rätt typisk för många tyskar jag talat med. Men, som Joschka Fischer påpekade i DN häromdagen så håller tyskarna på att växa ifrån sin gamla syn på EU. Det är nog en utveckling som kommer att fortsätta allteftersom det blir allt fler vuxna från andra generationen födda efter andra världskriget.

Den syn som Schmidt uttrycker är på tillbakagång, tror jag. Medan en av hans andra poänger tror jag kan hålla längre. Han, och flera med honom, menar att tysk export (och därmed sysselsättning) gynnas av att tillhöra Euron och att det därför är i Tysklands ekonomiska intressen att betala (Grekland, Irland osv) för att behålla den.

Men det är en pedagogisk utmaning att förmedla den synen till väljarna/skattebetalarna. Spiegel berättar om rädslan för att det ska bli en populistisk anti-Euro rörelsen av Tea-Party typ i Tyskland. En del tyska liberaler är redan ute och fiskar i de vatten. Andra förbereder sig för att vända sig till domstol om – när – stöd till Portugal kommer. De menar att det strider mot den tyska konstitutionen. En framträdande ekonom föreslår att euron ska delas i två: en ”oliv-euro” för södra Europa och en vanlig euro för skötsamma länder som Tyskland.

Kanske man kan säga så här: Euron har varit lite för bra för att vara sant, för Grekiska och Irländska låntagare, för tyska exportindustrier och löntagare, och för alla bonusbankirer. Nu får åtminstone de första två tåla en justering neråt. Om de nu accepterar det, utan att också tredje gruppen är med.

"Infekterad debatt" en bra beskrivning

2010-12-28T00:57:00.001+01:00

SvD:s överrubrik ”Infekterad debatt” är en ovanligt avslöjande beskrivning av en artikel som företrädare för olika handelskamrar skriver om energipolitiken.

Handelskamrarna använder ett antal energipolitiska klyschor som kan i sig verka resonabla för att snarast dölja en tendensiös linje de driver. De använder kodord som ”konkurrenskraftiga energipriser”, ”långsiktig, hållbar energipolitik”, och ”genombrott” för att komma från en ”infekterad” energidebatt.

”Konkurrenskraftiga eneripriser” är något som ofta används i debatten. Men sällan specificerar man vad som menas. Oftast syftar man på el. Men betyder det att elpriset ska vara ungefär samma som i konkurrentländer som Tyskland, eller lägre? Och i så fall hur mycket lägre?

Tittar man på en utländsk sammanställning var det i november 2009 enbart Estland av EU-länderna som hade lägre priser för stora industriella kunder än Sverige. Företag i Tyskland betalade dubbelt så mycket. Så vad menar handelskamrarna egentligen – att svensk industri ska ha väsentligt lägre elpriser än grannländer? Det låter inte lika bra – man förstår att handelskamrarna inte vill skriva det rakt ut.

För det skulle väcka lite följdfrågor. Hur ser handelskamrarna i så fall egentligen på en gemensam nordeuropeisk eller rentav europeisk elmarknad? Det är rimligt att förvänta sig att det ger mer likartade priser i Europa. Är det vad handelskamrarna vill?

”Långsiktigt, hållbar energipolitik” låter också bra. Liksom ”långsiktigt stabila spelregler”. Men det handelskamrarna verkligen menar är snarare ”regler som passar oss”. Ett beslut om kärnkraftavveckling efter folkomröstning är också stabila spelregler. Men det motarbetades kraftigt av just de krafter som annars ropar högst efter långsiktigt stabila spelregler. Och vad en ”hållbar” politik betyder för handelskamrarna i detta fall kan man bara gissa. Inte lär det betyda ekologiskt hållbar, i alla fall.

”Infekterad” kan man kanske tycka energidebatten har varit. Men hur den är infekterad och av vem kan man ha olika åsikter om. Handelskamrarnas åsikt framgår av skrivningen alliansens energiöverenskommelse om kärnkraft var ett genombrott – d.v.s. på väg från en infekterad debatt.

Handelskamrarna vill nu ha enighet över blockgränserna. Annars kommer inte kraftbolagen att våga investera. I klartext betyder det att S ska svälja regeringens energipolitik. Handelskamrarna menar att först då kommer kraftbolagen att våga investera i kärnkraft.

Att elvärmen är anledningen till att priserna går upp när det blir kallt ingår inte i handelskamrarnas analys. Att kärnkraftsbeslutet slår undan benen för ekologiskt hållbar elproduktion både i Sverige och i grannländernas är inget som bekymrar handelskamrarna.

Tjernobyl och kärnsäkerheten

2010-12-23T02:07:00.002+01:00

Tjernobyl läcker fortfarande radioaktivitet. Och det saknas pengar för att förhindra värre problem, enligt en artikel i Spiegel.

När jag besökte den ekologiska institutionen vid högskolan i det närbelägna Tjernigov (Chernihiv) för 5 år sedan var man klart bekymrad över det. De visade bilder från en rapport om hur den sönderrostade anläggningen läckte redan 10 år tidigare. Men det är klart. Tjernobyl ligger bara en 7-8 mil bort. Och på en framträdande plats på stadens esplanad finns ett monument över de brandmän och andra som offrade livet för att nödtorftigt släcka verket när det begav sig.

Man har bestämt sig för hur man ska bygga en ny ”sarkofarg” för att begrava eländet de närmaste 100 åren. Men det är problem med finansieringen, enligt Spiegel. Det fattas en sådär 7 miljarder kronor som ingen vill hosta upp.

När de svenska kärnkraftverken står stilla och det är kallt ute, när ministern skällde på ägarna och ajabajavarnade redan tidigare i höst för att det inte skulle bli så, när industrihöjdare (som ibland sålt ut sina egna kraftbolag när det verkade smart) skriker över höga elpriser, så kan jag inte låta bli att undra om inte någon frestas tulla, bara lite aningen, på säkerheten. Vattenfall har ju tidigare spelat lite löst med säkerheten på kärnkraftverk man driver både i Sverige och i Tyskland. Och det skulle vara förståeligt att hålla ägaren – staten, företrädd av regeringen – på gott humör. Särskilt när man har sådana bekymmer som man nu har i Tyskland (se blogginlägget häromdagen).

Jag hoppas bara att de inte faller för frestelsen.

Samtidigt kan jag inte heller låta bli att undra över skillnaden mellan viljan att satsa pengar för att hindra banker från att krascha, och viljan att satsa pengar för att förhindra Tjernobyls sarkofag från att krascha.

EUrokrisen

2010-12-23T01:24:00.003+01:00

Jag hittar två mycket intressanta artiklar om EUrokrisen. En från USA. Den andra är en diskussion mellan två tunga tyska ekonomer. Intressant att ställa det amerikanska perspektivet mot det tyska.

Första artikeln är skriven en professor vid ett av USAs främsta universitet, Berkeley. Alltså, rimligen, en rätt tung fackekonom. Barry Eichengreen kan i sin artikel från Kalifornien kosta på sig att vara mycket klarspråkig om de europeiska problemen. Hans tes är bl.a. att eftersom krisländerna, till följd av Euron, inte kan ha en valutadevalvering av den sorten vi i Sverige tillgrep flera gånger i slutet av 1900-talet så måste de ha en interndevalvering: att löner och förmåner sjunker. Men en interndevalvering blir en ond spiral, så länge man inte gör något åt statens och bankernas skulder. När man skär ner på löner, förmåner och offentliga utgifterna utan att också skära ner på offentliga och privata skulder blir skuldbördan tyngre, vilket kräver ännu mer åtstramningar i en ond cirkel. (Att det blir vissa gruppers löner och förmåner man skär ner på, så länge man inte höjer skatterna för oss andra grupper, och vilka sociala spänningar det kan orsaka, det går han inte in på.)

Sättet att bryta detta är att sanera skulderna. Banksektorns skulder måste i viss mån övertas av staten - vilket ju ökar statens skulder. Statens skulder måste saneras genom obligationer, vars värde garanteras av en sorts jultomte. Jultomten måste, enligt Eichengreen, vara Tyskland. Tyskarnas ledare har då en styv uppgift i att förklara för tyska skattebetalare varför detta är nödvändigt: de tyska bankerna kommer annars att förlora allt för mycket.

Desto mer intressant då att kolla en diskussion i Spiegel mellan två tunga tyska ekonomer. Den ena menar att Tyskland bör lämna Euron, något som för övrigt förutsågs av en del redan vid Eurons inrättande. Den andra menar att Tyskland ska just gå med på Euro-obligationerna. (Vilket ju föreslagits av eurogruppens ordförande Juncker.)

I Spiegel säger professor Homburg att euro-obligationer skulle innebära att tyska skattebetalare skulle behöva uppleva skattehöjningar och minskningar i förmånssystemen som de inte skulle acceptera. Professor Bofinger menar att det skulle de visst göra, man måste bara förklara för dem att detta skulle vara enda sättet att bevara euron. Och att även det tyska banksystemet annars skulle kollapsa. Vilket dock ifrågasätts av professor Homburg, som menar att det är bara skrämseltaktik.

Ja, man frestas önska dem lycka till. Och undra – vem kattsingen har kokat ihop den här soppan, och hur kan man ställa dem till svars?

Det går förstås inte.

Lika lite som det kommer att gå för framtiden att ställa de/oss till svars, som skapat miljöskuldberget. Vilket Brundtlandkommissionen formulerade på ett elegant sätt i sin stora FN rapport inför FN:s miljökonferens i Rio.

Vattenfall anklagas för inkompetens

2010-12-21T07:52:00.001+01:00

Jag ser att SvD har relativt snabbt tagit hem intryck den senaste medieturbulensen om Vattenfall i Tyskland. Där finns ett referat av en växande kritik mot Vattenfalls hantering av kärnkraftverken, som man en tid kunnat följa i tyska medier.

Tomas Lundin skriver att även i bl.a. affärspressen sveper en våg av kritik fram, ”och det av ett slag som hör till det mest bitska jag hört på länge i Tyskland. Begrepp som ’inkompetens’ och ’missbruk av förtroende’ är några av de mer sansade.”

Vilket naturligtvis inte är något hinder för de folkpartister som driver på för att Vattenfall ska bygga nya kärnkraftverk i Sverige.

Också Tyskland svenska kärnkraftverk har

2010-12-20T23:35:00.005+01:00

Bara Sverige svenska krusbär har, sägs det. Men också Tyskland svenska kärnkraftverk har. Kärnkraftverk som inte producerar el på vintern, och som Vattenfall inte driver något vidare bra. Ja, ska man vara riktigt noga är det kraftverk som till minst hälften ägs av Vattenfall, och som drivs av Vattenfall.

Verkar som om Vattenfalls sätt att sköta kraftverket retat upp både myndigheter, kunder och samarbetspartnern. Den som kan tyska kan läsa en sorglig historia i Süddeutsche Zeitung. Den som inte kan tyska eller vill ha roligt kan köra en googleöversättning av artikeln.

Ska någon försöka skylla också fadäserna i Tyskland på det svenska avvecklingsbeslutet?

Jävs- och kalkbrott

2010-12-20T23:01:00.001+01:00

Läser att JO kritiserat Statens geologiska undersökningar för deras sätt att (inte) hantera ett potentiellt intressekonflikt i samband med en ansökan om ett tillstånd för ett kalkbrott på Gotland. Jag tycker att JOs resonemang är intressant, för att den krockar med en del av de (bort)förklaringar som jag stött på i andra fall:

”Reglerna om jäv tar inte sikte på en befattningshavares moral och kompetens
utan på förekomsten av sådana yttre faktorer som placerar honom eller henne i
situationer där det allmänt sett – oberoende av vem det gäller – föreligger en
risk för att ovidkommande skulle kunna inverka….spelar det ingen roll om man
efteråt kan konstatera, att han eller hon ändå handlat helt klanderfritt. Det
saknar även betydelse om den person vars opartiskhet kan sättas ifråga, själv
anser sig objektiv eller av den ansvariga myndigheten bedöms vara det; det är
tillräckligt att det föreligger någon omständighet som utifrån sett är ägnad att
negativt påverka tilltron till att handläggningen sker utan påverkan av
ovidkommande hänsyn.”

Uppfriskande. Annars tycker jag att man allt för ofta har en rätt slapp inställning till risken för intressekonflikter i politiken och förvaltningen här. En inställning, som går igen i bristen på regler för när topptjänstemän eller –politiker tar jobb i näringslivet (jmfr diskussion om ”revolving doors” i utlandet), eller för den delen i bristen på regler för finansiering av politiska partier.

SGUs agerande passar annars väl in i detta mycket märkliga mål. Där regeringen Reinfeldt med miljöministern Carlgren i spetsen gjort en skräddarsydd ändring av miljöbalken som försvagar skyddet för biologisk mångfald för att kunna möjliggöra just detta kalkbrott.
Synd, bara, att JO:s bedömning kommer för sent för att kunna hanteringen av tillståndet. Såvida inte någon överklagar till EU?

Folkpartiet och konsekvensen

2010-12-20T00:48:00.000+01:00

Får se om jag förstått rätt.

Folkpartiet tycker att det är helt OK att Sverige blir beroende av utlandet för vår livsmedelsförsörjning.

Men Folkpartiet tycker det inte är OK att vi blir beroende av utlandet för vår elförsörjning.

Däremot hoppas Folkpartiet att andra länder vill göra sig beroende av Sverige för deras elförsörjning.

"Allt är avvecklingsbeslutets fel"

2010-12-18T14:25:00.002+01:00

DN hade i dag en artikel med rubruk ”Sverige har sämst kärnkraft”.

Kärnkraften producerar inte så mycket el som det var tänkt.

Igen, skulle man kunna säga. Veckans affärer hade en artikel på samma tema redan i mars. Men nu har det kanske kommit färskare siffror och för övrigt så märks det mer när det blir kallt och alla med elvärme brasar på.

Allting är avvecklingsbeslutets fel, klagar Vattenfall.

De driftiga svenska kärnkraftsdirektörerna har tydligen förberett sig till hälften för en avveckling av kärnkraften, om man nu ska tro chefen för Vattenfalls kärnkraftverk. Bolagen har framgångsrikt påverkat politiken att förhala, avveckla och sedan vända på kärnkraftsavvecklingen.

Samtidigt har samma bolag för säkerhets skull dragit ner på underhåll och renoveringar, och underlåtit att hålla sig med reservdelar. Till skillnad från kollegorna i Finland.

Däremot har Vattenfall och de andra stora kraftproducenterna inte förberett sig för avvecklingen genom att bygga ut förnybar elproduktion i motsvarande takt.

En förberedelse utan förnuft, frestas man säga.

Hur som helst har det inte gått ut över säkerheten, försäkrar DN. Eller mer exakt:
”Trots kärnkraftens osäkra framtid har målsättningen hela tiden varit att inte sänka säkerhetskraven.”

En alternativ förklaring skulle kunna vara att de svenska driftsansvariga har satt den kortsiktiga lönsamheten främst. Det var förresten den förklaringen som gavs när man diskuterade den bristande säkerheten: kortsiktig lönsamhetstänk gick ut över säkerheten. Fast det var för hela tre år sedan, när minnet av närahaveriet i Forsmark var tillräckligt färskt i minnet att inte ens kärnkraftens mest hängivna anhängare kunde helt nonchalera den.

Kortsiktigt tänkande skulle också kunna förklara varför bolagen inte byggde ut alternativ produktion, om de nu befarade en avveckling så mycket att de inte tyckte det var någon mening att säkra tillgången till reservdelar eller renovera kärnkraftverken.

Förresten, när kärnkraftsägarna försökt renovera verken har det inte gått så strålande bra det heller, att döma av problemen med Oskarshamns nyrenoverade reaktor. Där man tydligen satt in fel sorts lager. Fast bolaget hoppas det ska gå bra att driva verket ändå.

Kanske stämmer ändå det som den förra tyska miljöministern sade efter Vattenfalls problem med (drift)säkerheten i de reaktorer de drivit i Tyskland: Kärnkraften är helt enkelt för komplicerad och det kommer alltid att hända saker.

Med tanke på de risker ett haveri skulle innebära är det förståeligt å att kärnkraftskramarna inte vill ta till sig av sådana resonemang.

DNs kärnkraftsbevakning påminner osökt om en artikel i New York Times häromdagen. Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman skriver, appropå de nyliberala republikanernas mytbildning om finansmarknadshaveriet:

"What we learned, instead, is what happens when an ideology backed by vast
wealth and immense power confronts inconvenient facts. And the answer is, the
facts lose."

Bekymmer för kärnkraft ljusglimt i amerikanska valet

2010-11-08T23:50:00.002+01:00

Slut med en intensiv period på andra håll, så hinner jag blogga lite igen.

Och efter ett mycket dystert valresultat i amerikanska valet före veckan, som bl.a. innebär att USA i praktiken drar sig ur det internationella klimatarbetet, så hittar jag trots allt en ljusglimt.

Delstaten Vermont har valt en ny guvernör som vill stänga ett gammalt kärnkraftverk där. Demokraten Peter Shumlin har enligt uppgift gått till val på att inte förlänga driftstiden för det gamla verket. Det blir en kamp, men om beslutet står sig blir det första gången som en delstat i USA lyckats stänga en reaktor. Ägarna sägs nu försöka sälja anläggningen, men lär få svårt att göra det.

En oerhört sorglig artikel i New Yorker för någon månad sedan beskrev i detalj hur klimatpolitiken kört fast i den amerikanska senaten. Tre senatorer från olika partier försökte snickra ihop en klimatpolitik som kunda samla en trygg majoritet i senaten. I ett förtvivlat försök att få stöd från republikaner gjorde man en rad eftergifter, bland annat genom att lova mer skattelättnader kreditgarantier till kärnkraftsindustrin.

Förmånligare kreditgarantier lär vara nödvändiga för att få ny kärnkraft i USA. Åtminstone i de delstater som har en mer konkurrensutsatt elmarknad. Reglerna varierar från en stat till en annan. I delstater som tillåter monopoler som får sätta priset så högt som behövs för att få finansieringen att gå ihop kan man bygga ny kärnkraft med befintliga kreditgarantier från staten. Men i delstater med konkurrens går det inte, inte ens med nuvarande förmånliga kreditgarantier från den nationella nivån. För någon månad sedan skrev New York Times om ett havererat projekt. Projektet ansågs vara ett testfall för ny kärnkraft i delstater med konkurrensutsatta marknader. Den nationella regeringen krävde för mycket betalt för sina kreditgarantier. De innebär ju en risk för att skattebetalarna kommer att behöva punga ut med pengar när kärnkraftens glädjekalkyler spricker.

I valet förra veckan valdes in ett gäng nya republikaner som gillar kärnkraft men som inte gillar statliga utgifter. Det blir intressant att följa hur var de sätter ner foten: subventioner till kärnkraft, eller inte.

Och i Sverige verkar det bli besvärligare för staten att subventionera kärnkraften i smyg genom det statliga bolaget Vattenfall, som har fått ekonomiska bekymmer. Mer om det en annan gång.

Centern och åtgärder för att nå milömål

2010-09-17T23:52:00.003+02:00

Under valrörelsen har Maud Olofsson krävt Maria Wetterstrand på besked om exakt vilka åtgärder man ska vidta för att minska klimatutsläppen. Som i en rolig klipp på Youtube.

Kommer att tänka på regeringens politik för att minska utsläpp av kväve och fosfor till Östersjön. I den skrivelse man skickade till riksdagen i våras står:

"Det finns framöver behov av fler åtgärder för att minska utsläppen från
jordbruket. Exempelvis bör det finnas möjligheter att i samband med
halvtidsutvärderingen av landsbygds-programmet prioritera särskilda åtgärder för
att minska övergödningen och utsläppen av kväve och fosfor till haven.
Tillsammans med de beslutade åtgärderna från 2010 bör utsläppen från jordbruket
kunna minska med 3 500–6 250 ton kväve och ca 40 ton fosfor. Detta kommer att
bidra till att förutsättningarna finns 2016 enligt Helcoms aktionsplan så att en
god miljöstatus ska kunna uppnås 2021. Utgångspunkten vid val och utformning av
åtgärder bör vara kostnadseffektivitet."

Alltså, man vet inte vilka åtgärder det blir, men de bör vara kostnadseffektiva.

Ekonomer brukar se breda miljöskatter som det mest kostnadseffektiva sättet att nå mål. Och regeringspartierna skriver mycket riktigt i sitt valmanifest att man vill använda ekonomiska styrmedel för att minska utsläpp av kväve och fosfor.

Fast nu handlar det inte om skatter. Utan det handlar om ett system för handel med utsläppsrätter för kväve och fosfor som regeringen vill inrätta. Så här beskrev Centern systemet inför förra valet.

”Vi ser stora fördelar med systemen med utsläppsrätter. Dels så är det
recipientens förmåga att ta emot närsalter som avgör storleken på ”bubblan” och
den kan successivt minskas och dels så sker åtgärderna där det är mest
kostnadseffektivt. Vi ser t ex framför oss att en markägare kan välja att inte
avverka en skog (som utgör en kvävefälla) för att istället sälja sina
utsläppsrätter till ett avloppsreningsverk i Polen.”

Ett antal utredningar har gjorts. En utredning från Naturvårdsverket tidigare i år pekar på en rad svåra problem som behöver lösas – administrativt, juridiskt – innan ett system kan fungera i Sverige.

Sedan återstår att övertyga Polen om det smarta i deras reningsverk ska betala svenska skogsägare att rulla tummarna. Under tiden man utreder har regeringen avskaffat skatten på kväve och kadmium i konstgödsel. En skatt som drog in mer pengar än den miljard som regeringen satsar på havsmiljön i år - pengar, som användes för att betala ytterligare miljöåtgärder i jordbruket.

Utöver systemet med pengar från polska reningsverk hoppas Centern på frivilliga åtgärder inom jordbruket. I regeringens skrivelse står:

”Vi bedömer att jordbruket genom de beslutade åtgärderna som redovisas i avsnitt 4.4.2 samt ytterligare frivilliga åtgärder bör kunna minska utsläppen med 3 500–6 250 ton kväve och ca 40 ton fosfor till havet.”

Ja, det var tydligt och trovärdigt.

Imponerad av miljöpolitiken

2010-09-17T08:29:00.002+02:00

SvDs Claes Arvidsson fortsätter sina försök att berömma den borgerliga miljöpolitiken i Stockholm. Fast det vill sig inte riktigt.

I en ledare i dagens tidning skriver han
"Det är verkstad och inte mycket snack som gäller. Miljöprogrammet består av 27 mål, nedbrutna i delmål. Allt för att lätt kontrollera vilka resultat som levereras." Som om det här med miljömål nedbrutna i delmål var en borgerlig uppfinning.

Stockholms miljöprogram 2002-2006 (som beslutades under rödgrönt styre) innehöll 43 delmål fördelade på 6 målområden. Också de földes upp, presenterades pedagogiskt för politikerna med glada och ledsna gubbar.

Detta är i själva verket en lokal anpassning och utveckling av det nationella miljömålssystemet, som bygger på 16 mål och en mängd delmål. Ett system, som byggdes upp under socialdemokratiska regeringar med rödgrönt samarbete. Ett system, som fått internationellt beröm från t.ex. OECD för att det bygger på målstyrning, resultatuppföljning och revidering. Och som ger en ram som kan tillämpas regionalt och lokalt.

Ett system som, dessvärre, den borgerliga regeringen och miljöministern Andreas Carlgren misskött. Ett led i systemet är regelbundet återkommande uppföljningar med förslag till förnyade etappmål, och strategier och åtgärder för att nå dem. Carlgren fick ett samlat förslag från 15 expertmyndigheter och andra med den talande titeln Nu är det bråttom!, men slängde det i papperskorgen. I stället har han genomfört en organisationsförändring som kommer att leda till ett fragmenterat och kraftigt försvagat system.

Min gissning är dock att detta inte skulle bekymra Claes Arvidsson, ens om han kände till det.

Partiskt i pressen?

2010-09-16T01:18:00.004+02:00

Jag drar mig till minnes en artikel jag läste i DN efter förra valet. Där stod bl.a.
"Sammantaget pekade Asp ut Dagens Nyheter som den tidning som var mest partisk till förmån för alliansen."

Undrar just om DN är stolt över utmärkelsen och har för avsikt att försvara titeln igen den här gången.

Tänk om man skulle fråga dem?

Vem bluffar Carlgren om uranbrytning?

2010-09-15T19:14:00.001+02:00

Andreas Carlgren måste ha fått en släng av valfeber. Nu har han gått ut och sagt till TT att han kan tänka sig att ändra lagstiftningen om det behövs för att stoppa uranbrytning i Sverige och att ”en röst på Centern på kommun-, landstings eller riksdagsnivå är en röst för ett nej till uranbrytning”.

Centern sade i princip samma sak inför valet 2006, men har sedan dess konsekvent röstat emot alla förslag till beslut för att stoppa uranbrytning, eller ens ge kommuner vetorätt mot prospektering eller provborrning.

Undra på att socialdemokraternas Tomas Eneroth säger att Carlgren medvetet vilseleder väljarna och miljöpartiet Peter Eriksson talar om att Carlgren bluffar.

Naturskyddsföreningen har gjort en enkät till partiernas toppkandidater. De skriver bl.a. att

"Naturskyddsföreningen har frågat 464 kandidater på valbar plats i riksdagsvalet hur de ställer sig till att införa ett förbud mot uranbrytningen i Sverige. 57 procent av de tillfrågade svarade. Skillnaderna mellan partierna var stor. I Miljöpartiet och Vänsterpartiet tyckte 100 procent respektive 96 procent att det var ett bra förslag. Bland de socialdemokratiska kandidaterna stödde 63 procent ett förbud medan i Folkpartiet och Moderaterna var det ingen som gjorde det. I Centern ville 33 procent ha ett förbud och i Kristdemokraterna 13 procent. ¨

Kärnkraftskramarna i Folkpartiet kommer aldrig att gå med på ett svenskt nej till uranbrytning. Om en röst på Centern ska betyda nej till uranbrytning måste Centern vara beredd att byta block. Eller menar Carlgren att Centern kommer att spräcka en borgerlig regering på frågan om uranbrytning?

Carlgren har visserligen en reservation: han är beredd att ändra lagen om det visar sig att det behövs för att stoppa uranbrytning. Det är också ett sätt att bedriva näringspolitik mot de utländska bolag som är här och lägger ner miljontals kronor för att hitta uran. I mer eller mindre god tro.

Prospekteringsföretagen kommer nog också i fortsättning att satsa sina pengar på att Carlgren bluffar - väljarna, inte dem.

Miljösamarbete i Europa

2010-09-15T18:23:00.003+02:00

Snubblade över en story i dag som jag tycker är intressant. Handlar om europasamarbete i kemikaliefrågor och ett riktigt otäckt ämne som heter PFOS. Kemikalieinspektionen skriver ”Det bryts inte ned i naturen, utan ansamlas där. Det är kroniskt giftigt, reproduktionsstörande och giftigt för vattenlevande organismer.”

Regeringen Persson beslutade 2005 om ett nationellt förbud mot PFOS samt att nominera PFOS som ett ämne som bör förbjudas globalt enligt Stockholmskonventionen. Ett syfte med det nationella förbudet var att påskynda ett EU förbud. . Regeringen drev sedan också på för ett EU-förbud. EU-förbudet trädde i kraft 2008, och fick i sin tur konsekvenser för producenter utanför EU.

I Stockholmskonventionen beslutades om ett partiellt förbud mot PFOS 2009. EU stämde dock Sverige för att ha nominerat PFOS för begränsningar enligt Stockholmskonventionen med motiveringen att det kan inverka på handeln inom EU och att en sådan nominering är därför en exklusiv kompetens för kommissionen. Sverige fick stöd i domstolen av vlera länder – Danmark, Nederländerna, Finland, Storbritannien och Irland.

Sverige fälldes i EU-domstolen i april 2010. Sverige dömdes att betala kommissionens rättegångskostnader. En gissning är att detta Sverige inte kommer att nominera farliga ämnen till reglering inom Stockholmskonventionen i fortsättningen. Dessvärre är inte alltid EU-kommissionen på hugget.

Däremot är Norge, som inte är EU medlem, fri nominera ämnen om inte Kommissionen agerar. Så skedde med t.ex. det bromerade flamskyddsmedlet HBCDD. Inom EU hade Sverige nominerat HBCDD till den så kallade ”kandidatlistan” inom Reach.

Så kan man också samarbeta europeiskt.

Glömde bara

2010-09-15T12:35:00.002+02:00

Uppdrag granskning hävdar att Jan Björklunds presschef ringt och krävt att man skulle ändra i programmet för att ta med något FP utspel.

Uppdrag granskning tyckte det var ett märkligt krav.

Nåväl, det är valrörelse och presschefen glömde nog bara bort i hastigheten att att han inte ringde till Dagens Nyheters ledarsida eller någon annan i den 80% av dagspressen som stödjer regeringen.